Quite exactly one year ago I was sitting at work, working on a column, following twitter on the side. I had this feeling that Libya would take off when others were betting for Algeria and other places and had followed the few tweeps that were active, such as @EnoughGhaddafi, @DJMeddi and @Tripolitanian.

And there! Demonstrations in Benghazi! Hundreds of people in the streets of one of the absolutely terrifyingly most brutal dictatorships in the world. Chanting “rise up Benghazi, the day you have been waiting for is here” after the arrest of the lawyer who had been trying to bring justice to the families of the Abu Salim prison massacre in 1996. The clips went quickly up on Facebook and were mirrored onto youtube (previously blocked in Libya) from abroad before someone would take them down. You can see them here:

When rebels finally took over Libya in full and liberated the prison, a mass grave with the victims was found. Here is the story I did for Swedish tv on that and the events leading up to it (in Swedish).

Previous blog entries on Libya.

One should of course be aware of the fact that presidential elections in Finland are far less glitzy than their counterparts in the US. And that presidential candidate Pekka Haavisto probably won’t win the elections. When referring to him as “charismatic”, it’s according to Nordic standards. Nevertheless – this is a man who just like Obama has managed to create a grass roots movement and to rally young people largely in thanks to social media and, as it seems micro-funding. This while his opponent instead is supported by big business and funders. And both Obama and Haavisto have beaten the odds in countries where some still frown at the minorities those two belong to – Obama etnically, Haavisto sexually.

One might say it all began when Finland held parliamentary elections last spring when the right-wing populists True Finns were gaining popularity. Around 104.000 people in Sweden are Finnish citizens, by far the largest minority here. This is what it looked like at the embassy, that was suprised by the high turnout (pictures by me):

Voters outside the Finnish Embassy in Stockholm spring 2011

...continuing in the inner yard...

...and continuing indoors

This comparatively high turnout passed unnoticed in Swedish mainstream media but made it to the foreign section a week later when the elections were held inside the country. To them, out of the blue, the True Finns had become one of the largest parties in parliament. (Quite a few believe that the high turnout abroad might have been in part due to people voting against the True Finns).

Now, during this year’s presidential elections Swedish media has (with few exceptions) largely ignored nonchalantly overlooked Finland, as apart from some coverage now focusing on the True Finns leader Timo Soini. A bit late, considering him being obviously uninterested in becoming president and falling behind in the polls quite early on. The sensation is instead Pekka Haavisto making it to the final round despite being a Green party member, openly gay and being married to a man from abroad.

If looking at google trends, one can see that Haavisto has created more interest online than the leading candidate - the conservative Sauli Niinistö - all along. So maybe his popularity isn’t that much of a surprise after all for those that actually do their homework.

This must to some extent be attributed to social media. I doubt that all the social media phenomena that have materialized around Haavisto are as spontanious as they seem – but then again, neither were they during the campaign that took Obama to the White house. Nevertheless – the initiatives are plenty, and whoever starts them off, they manage to encourage regular, politically unorganized, people to jump on the viral bandwagon in a way I can’t recall has happened in the Nordic countries recently.

A few examples on Haavistos support that may not be original in the US but definitely are in Fennoscandia, specially the way they are coordinated:

• A Facebook event urging people to arrange their christmas lighting in the form of the number two (the number you write on the ballot to vote for Haavisto) and posting the pictures on Facebook. This one by Linnea Kejonen from Turku:

• A Facebook group that micro-funds ads on Spotify, radio and newspapers around Finland, one at the time. (I did a story on this for the radio channel where I work as social media correspondent. Both organisers that I got in touch with from this supposedly “independent initiative” seem to be from within Haavisto’s Green Party).
• The main Facebook group, that constantly links to other groups, pages and clips. (And made sure to like the competitors’ Facebook groups early on) has passed the page of contender Sauli Niinistö, who has been assumed the winner from day one. (But who has seen his support decrease slightly in recent polls).
• A twitter account, called @PekkaFacts that boasts of all the supernatural qualities that Pekka Haavisto supposedly posesses.
• People changing their Facebook avatars to “2“, or adding the Haavisto logo.
• Social media coverage even of midnight campaigning. Haavisto’s group posted the place of the petrol station where he would be stopping, on Facebook, a few hours beforehand. That seems to have been enough for a huge turnout, complete with kids holding posters and blogging for Haavisto. The following features are from the blog Pekkahaavistoprojekti, that came from nowhere right in time for his visit at the petrol station:

Pekka Haavisto with fans in the middle of the night.

• There are of course flash mobs (this one performing the famous “Finlandia” anthem by Sibelius – elegantly playing into Haavisto’s slogan “A Finland greater than its size”):

• And, just as with Obama, celebrities expressing their support and holding concerts (and Haavisto tweeting out perfectly instagram-filtered backstage pictures) and answers to fans. Look at these, from a concert with the group Ultra Bra, held in Helsinki on Monday:

Consert with Ultra Bra in support of Pekka Haavisto

I think that many editors in Sweden erronuously have deemed the Finnish elections irrelevant, considering the mainly (but not exlusively!) symbolic power that comes with the Finnish presidential office. (And when doing so at the same time ignoring approximately a half millions Swedish media consumers that have a connection to Finland). And this just little more than a year after Swedish media tried to make a story out of Swedish politians failing to copy Obama’s social media strategies in our elections over here.

Not to say that Haavisto’s competitor Sauli Niinistö, who still dominates most opinion polls, isn’t active as well, just as Hillary Clinton was. Haavisto is more popular only in the 18-24 age cathegory. But somehow Niinistö’s campaign has a larger paid media-flavour to it – which has seemed to play well with the older crowd that favour him for beeing “competent” (and still make out the majority that isn’t convinced primarily by social media alone):

Sauli Niinistö campaigning

Just as with all the measures and counter-measures in the Obama-Clinton race, the same happens here. One team puts up the youtube channel ”Miksi Sauli” (why Sauli) – the other sets up the site “Siksi Pekka” (why Pekka). Sauli’s team focuses on portraying him as competent – the Haavisto camp counters with a film picturing Haavisto as precisely this, during his former missions at the UN:

And that slogan! With Obama it was “Yes we can”. Haavisto’s is “A Finland bigger than its size”. Instead of trying to win over people with populist critique of minorities (like many did last year), Haavisto charges the rasists heads on. Repeatedly bringing up the rights of minorities, tolerance, peacekeeping (he has worked for the UN on different missions for years). And reminding that slander against him should not be met with fould campaigning. Doing so has for example gained him the support of many in Finland’s Swedish speaking minority, that normally would be expected to lean right.

Swedish media, listen up: Here is a trend that you should be picking up on, just as you at least did succesfully with the Danish elections that “Gucci-Helle” won last year and with the manifestations in Norway after Utöya: a large amount of people in the Nordic countries are speaking up against intolerance. This is affecting us more than the Republican primaries in the US. But then again, Swedish media is not exactly famous for being percipient to minority issues.

If I was a Swedish politician running for office I would already have signed Haavisto’s campaign crew. Then again. Sweden is a monarchy…

PS. Voices in Sweden and in Finland have – to no avail – tried to criticize how Swedish media over cover the Republican primaries and play down the Finnish presidential elections. I tried to bring up the topic on twitter with Martin Ahlquist, the editor-in-chief of Fokus, Sweden’s Newsweek-of-sorts. Follow this link to see how that went down (in Swedish).

PS2: Here is a NYT story from 2008 on how the internet won Obama the victory. This year they are guessing cell phones.

PS3 (3/2 -12): After the comparatibly large interest for this post over the last days I browsed around – and yes, I am of course not the only one to have made this Haavisto/Obama connection. Here is an excellent post on the topic by a blogger in Norway.

PS4. Funny thing. Three days after i published this blog post, telling Swedish media they should be picking up on this paradigm shift and stance against intolerance in Finland – the big daily Dagens Nyheter’s writer Henrik Brors did precisely this (in Swedish).

PS5. If you think the name of Haavisto’s contender, Sauli Niinistö, somehow rings a bell  it might just be because Conan O’Brien slandered him the last time he ran for president – and lost – six years ago:

Louise Epstein, bisittare för dagen, och programledaren Tomas Nordegren.

Oftast lägger jag inte upp saker jag gjort som egna bloggposter utan bara under fliken ovan som heter “sagt och gjort”.  Men min medverkan i Nordegren i P1 under tisdagen var faktiskt kul. Hör mig munhuggas med Nordegren från 09.30 ungefär. Frågan som ställs är om medierapporteringen om folkresningen i Egypten/den arabiska våren var för “naiv”.

Påstår man det så har man glömt hur rapporteringen faktiskt såg ut under revolutionsveckorna och hur islamologerna, snarare än exempelvis freds- och konfliktforskarna, åkte skytteltrafik in till TV-sofforna. Men det roligaste var att käbbla med Nordegren. Jag hade inte riktigt förberett mig på den underliggande tesen att religion typ per definition är dåligt men försökte nyansera bäst jag kunde.

Lyssna här, från ungefär 09.30 och framåt.

—

För ”experterna” kom det som en blixt från klar himmel. Många mediehus struntade i att bevaka ”lite oroligheter” på landsbygden i ett av arabvärldens minsta och därmed strategiskt oviktigaste länder. Om ingen rapporterar om en folkresning, bevakar den minut-förminut så som senare skedde med Egypten, så är det klart att nyheten om en president som sedan packar väskan – eller guldreserven – och försvinner, kommer som en överraskning.

Problemet är ju att det inte är sant – det är inte så att ”ingen” bevakade folkresningen. Lina Ben Mhenni var en av de centrala bloggare som på sin blogg A Tunisian Girl med medborgarjournalistiska verktyg följde hur hennes folk gick från hundratal till tusental till hundratusental på gatorna samtidigt som stora delar av världens avlönade journalistkår istället firade jul, rapporterade om Wikileaks eller bevakade kyrkbombningen i egyptiska Alexandria på nyårsafton.

Samtidigt borde fler ha insett nyhetsvärdet i att människor alls vågade ta till gatan i ett så brutalt land (åtminstone om man anser att journalistik även ska bevaka frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, och inte bara mellanstatlig, för västvärlden relevant, storpolitik).

Tunisien var ett arabvärldens Nordkorea under Ben Ali. Brutaliteten var dessutom så total att den var ett av skälen till att så få visste om hur illa det var ställt i landet: Avlönade journalister har i många år varit fängslade eller tystade. Censuren har varit total. Landet har dessutom verkat i en ”västvänlig” anda med minimal islamism och trygga avskärmade stränder för turisterna. Dessas preferenser märks nu, ett år efteråt, när turistströmmarna vänder bort från knoppande demokratier som Egypten och Tunisien till förmån för stabila diktaturer där barnen kan leka tryggt på all inclusive utan risk för att tårgasen letar sig in på hotellet – till och med om demonstrationerna är hundratals mil bort.

Som sagt: Det här är ett tidsdokument. Det är en påminnelse om vilka det egentligen är som riskerat sin bekvämlighet, trygghet, hälsa för det fria ordet precis som medborgarjournalister gör i Mexiko, Ryssland eller andra ställen där professionella journalister inte kan, vågar eller bryr sig.

Lina Ben Mhenni började blogga långt innan 2010. Det gjorde även tusentals andra som hon, runt om i arabvärlden, i Egypten, Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Jordanien, Marocko för att nämna några. Egypten hade sin första Facebookrevolution redan den 6 april 2008. Samma år bevakade Lina Ben Mhenni och hennes kollegor fackliga protester i Tunisien. Vid just denna tid befann jag mig i Egypten som frilansjournalist, ringde en redaktion och erbjöd en artikel men avfärdades med kommentaren ”ring om det smäller”.

Utan bloggarnas/twittrarnas envetna arbete skulle de åratal av kamp som föregått den arabiska våren knappt finnas dokumenterade.

Tunisien. Ett land i periferin men lik förbaskat vaggan till den arabiska våren.

Att påstå att jag träffat Lina Ben Mhenni är en överdrift. Vi skakade hand som hastigast när hon besökte Stockholm våren 2011. Skakade hand, utbytte några ord om det politiska läget och jag fick hennes visitkort, på samma sätt som hon antagligen vid det här laget fått göra med de hundratals människor som nu drar i henne men som inte läste hennes blogg när det hade behövts som mest. En späd tjej. Fortfarande något blyg, som hon själv beskriver i sin bok, och med en tydlig skärpa i sin politiska analys kring landets kvarstående behov när andra fortfarande befann sig i ett revolutionsrus.

Lina Ben Mhenni är representativ för dessa aktivister och bloggare som drivit logistiken i många av den arabiska vårens folkresningar under 2011: runt 30, akademiker, från en politiskt medveten familj och vars blogg följdes runt om i arabvärlden och väst som en primär informationskälla för de människor ute på nätet som förstod vad som var på gång. Hon var såklart inte den enda bloggaren i Tunisien. Men en person som skriver på engelska når ut, citeras, bjuds till demokratikonferenser och kramas ihjäl, särskilt om hon dessutom är kvinna, sekulär och vad som slarvigt benämns som ”liberal”. En återkommande fråga som många av de kvinnliga aktivisterna och bloggarna i arabvärlden är lessa på är ”hur känns det att vara kvinnlig demonstrant”. Det eftersom det är en fråga som, åter, speglar västvärldens bild av hur en ”vanlig” arab är, en fundamentalistisk ”angry Arab boy”.

Det var samma fördomar hos ”Mellanösternexperterna” – och de unga aktivisternas egna uppgivna föräldrageneration – som ställde sig i vägen när dessa drogs in i tv-soffor, intervjuades i fina politiska veckomagasin och i sina analyser tvärsäkert påstod att det inte skulle bli något maktskifte i Tunisien. När Tunisien föll beskrev de landet som ett undantag, ett undantag som berodde på Tunisiens välutbildade medelklass, dess Västtillvändning, på gåvan Wikileaks som tunisierna fått från väst, på slumpen. Men det skulle minsann inte sprida sig till den
övriga passiviserade Arabvärlden.

Trots att dessa experter sedan visade sig ha så fel så behövde de inte lång karantän förrän de åter togs in i alla studios för att tvärsäkert sia om framtiden, beklaga bristen på stabilitet, slå fast hur utbildningen och förutsättningarna saknas för dessa araber att ta sig upp för egen maskin och hur illa det kommer att bli nu när demokratiovana människor tillåts rösta fritt och välja islamister mot bättre vetande.

”Vi bloggare är fria”, skriver Lina Ben Mhenni som i likhet med många andra unga valde att ställa sig utanför det politiska etablissemanget. Hon har en poäng. När det inte fanns något att förlora, när det lilla struntlandet Tunisien reste sig, höll sig de flesta experterna, politikerna, de tunga Mellanösternjournalisterna borta och lämnade bevakningen åt bloggarna. När sedan oljelandet Libyen och den regionala stormakten Egypten kom in på banan – då uppstod prestigen, då togs folkresningarna över av dem som hållit sig i periferin eller kommit med avfärdande profetior. Bloggarna, ungdomarna, förärades en guldstjärna, porträtt i livsstilsmagasin som Vanity Fair men inte så mycket mer när ”experterna” återtog sitt åsiktsmonopol. Detta trots att det var de unga som utgjort kanonmaten från Marocko i väster till Bahrain i Öster, från Jemen i Söder till Syrien i norr.

Det är därför denna bok – sitt smala omfång till trots – är så viktig. Den är ett källhistoriskt tidsdokument, skrivet i nära anslutning till de händelser den berör, en påminnelse om hur det egentligen gick till när Arabvärldens järnridå revs ner och vilka som låg bakom, istället för böckerna som de stora namnen, ”experterna”, i efterhand skyndat till för att skriva. Det var tunisierna som var först, inga andra. Deras folkresning var lika vacker och lika fredlig trots att den bevakades sparsamt i mainstreammedia. Och den var om möjligt modigare för att den var först, utan något land som gått före och ens visat
att det hela alls var möjligt.

Utan Tunisien – ingen arabisk vår 2011.

—

Tillägg: En del recensioner har dykt upp på nätet, bland annat i Svenska Dagbladet, Smålandsposten, bloggarna bokmania, och dagarna går…, articles from Paris, stardustan, enligt O och bernur samt NT.se, Tidningen Kulturen och Gomorron Sverige. Roligt att se att flera även gillar mitt förord – med undantag för Tomas Nydahls blogg ”Vaka över ensamheten” som kallade det för “klichéspäckat och meningslöst” innan han senare av något skäl tog bort formuleringen. You can’t please them all.

Here’s an excerpt:

In 2011, there were 42 new posts, not bad for the first year! There were 4 pictures uploaded, taking up a total of 4mb.

The busiest day of the year was October 18th with 849 views. The most popular post that day was EthiopiaSwedes: Det tog två månader innan skitsnacket vände bland kollegorna….

Click here to see the complete report.

Annat skrivet i ämnet: “Vi köper gärna farliga utlandsknäck – men till självkostnadspris“

SVT SR DN SvD Aftonbladet Expressen

Johan, kom hem! Och ta Martin med dig.

(Nej det blir nog inte så, jag vet. )

Here is a full sequence on Youtube showing the abuse (notice how they are hitting so hard, their sticks are breaking):

Foreign Policy magazine call’s it Egypt’s Rodney King moment. Their article gives a very good summary on the state Egypt is in at the moment

Earlier today my radio channel interviewed Randa Ali, a student taking part in a women’s demonstration in Tahrir to protest against the violence on female demonstrators. She said many Egyptians were laughing and pointing their fingers from the balconies, and that many believe the military council’s words on it all being a foreign conspiracy.

Listen to the interview (in English) here.

Here is the interview I got with Mona Eltahawy upon her release in Cairo in November, after she had been beaten and assaulted during a protest.

Det är knappt ett år sedan vi i januari förklarade varför vi gjort detta, på Medieormens sajt som slog besöksrekord. (Ämnet engagerar!) På den här tiden upplever jag att det skett en stor förändring i attityderna till forumet från inte minst journalistkåren. Till exempel är förståelsen nog större nu, efter att ämnet debatterades, diskuterades samt avhandlades i flera artiklar och C-uppsatser, för att man inte kan dra alla trådar över en kam. Jag och Carl hade förberett oss på rätt negativa reaktioner. Allt som sades som jag kunde hitta finns samlat i fliken högst upp på denna sida. Särskilt vill jag lyfta fram journalistikstudenterna som gick igenom och kodade Bjästatråden efter vår nominering och kom fram bland annat till följande:

• Enbart 5,4 procent av inläggen är dåligt källkritiskt grundade.
• Endast 1,8 procent, strider mot de pressetiska reglerna (t ex namn/bildpublicering eller förtal).
• Bara 10 procent av inläggen kan avfärdas som värdelösa.

Det är intressant att sätta den ris och ros som vi fick bemöta då mot hur det ser ut nu efter Sveriges Radios beslut att ge sitt nya journalistikpris “Årets Medieorm” till en framgångsrik Flashbacktråd av i år – den som avslöjade de photoshoppade rovdjuren hos den hyllade fotografen Terje Hellesö.

Som vanligt är det mer jag skulle vilja skriva på bloggen än jag har tid för. Men jag drog min analys om utvecklingen sociala/traditionella medier och det jag tror att den här utmärkelsen står för, på jobbet, Alltid Nyheter i Sveriges radio igår (även Mats Svegfors, VD, är intervjuad). 

Klicka här för att lyssna på klippet.

PS. Svaret på ursprungsfrågan i rubriken är förstås att Flashback själva genom att bli en elitgrävarbrigad tillkämpat sig en plats där de hör hemma. Jag hoppas att nästa års Guldspadejury nu kommer fram till en annan slutsats än årets.

PS2. Medievärldens skribent Lisa Bjurvald påstod häromveckan att min och Carl Fridh Klebergs logik var “haltande”. Jag bloggade om det här. Nyfiken på att se om hon även kommer att kritisera SR:s VD Mats Svegfors.

PS3. Jag har fortfarande inte registrerat ett Flashbackkonto! Pinsamt…

Läs mer: Medievärlden SR:s Medieormen Alltid Nyheter i Sveriges Radio Journalisten Resumé Nyheter 24 Hypeline

They occasionally still arrive, but now as e-mails, and some small part of me cant help being fascinated by how quickly the person in the plea is updated to stay in line with current affairs. This is the latest one. It includes the exile of Muammar’s wife and kids in Algeria – but not his death a few weeks ago.

Från:	Mrs safia farkash al-baraasi Muammar gaddafi (safiafarka12@yahoo.com.ph)
Skickat:	den 5 november 2011 09:17:34

Mrs.Safia Farkash Gaddafi
Wife of Muammar Gaddafi President,
Email address: (msafiafarkashalbaraasi@yahoo.fr)

Dear Sir/Madam,

Mrs Safia Farkash al-Baraasi Gaddafi I am the second wife of the Libyan leader.
we came to know each other in 1971 when Gaddafi was admitted to a hospital
where i worked as a nurse. we got married the same year and have six sons
and one daughter.

I got your address from my husband’s email booklet
and so i decided to contact you on this vital issue. As you may be aware that
my husband is presently facing a difficulties in Libya as his administration
charges in Libya by the rebel,me and my three family members had moved to
one of nearest country algeria
all our documents have be ceased to prevent us from traveling.

Please, presently I and my entire family have what I will called “MY FAMILY
LAST RESORT to the tune of U$40 (Forty million United States Dollars) and
ready to be TRANSFER to you with the hope that you will invest this funds into any
good business in your country, pending when the political turmoil is over.
Please if you are interested in helping me to receive this money that is
presently in an escrow account in one of the banks in Asia country.

After a successful process and transfer of this said money into your bank
account, 30% of the total funds will go to you and my son hannibal  will come to
your country immediately to start up a business with your assistance so we
will be able save for raining day. You can found out some of the story on
this web bellow:

http://www.deccanherald.com/content/144251/libyas-first-lady-owns-airline.html

I shall give you the contact information of my Account officer in the bank when
you indicate your interest and he will assist you on any legal issues to change the
necessary Documents / Documentation to your NAME and Power of Attorney to secure
this fund.
I guarantee that this will be executed under a legitimate arrangement that will
protect you from any breach of the law as it is a 100% risk free venture.

Kindly indicate your interest in assisting my family by providing the basic
information such as i will give you application form which you fill and submit to the Bank.

Thanks for your service in advance.

Sincerely yours
Mrs Safia Farkash al-Baraasi Muammar Gaddafi