(Uppdatering 13/9 -11: Uppmärksamhet kring Johan och Martin igen efter nyheten om att de rest till Ogaden för att granska Lundin Oil, och den möjliga intressekonflikten då Carl Bildt ytterst är ansvarig för dem från svensk sida. Glädjande att hashtagen #EthiopiaSwedes tagit fart och uppdateras.
Uppdatering 9/8 -11: Sedan @Realraftsjo skrivit detta blogginlägg skenar trafiken in på denna blogg. Jag vill verkligen kommentera men är för trött just nu. Diskussion förs däremot på hashtagen #mbransch. Delta gärna – en ödesfråga för journalistiken…)
Det finns ett heligt berg i en avkrok av Indien som få hört talas om, där det bor ett ursprungsfolk som enligt indisk lag ska vara särskilt skyddat. Ändå så lyckades ett gruvbolag bygga ett raffinaderi som skapade stora dammar med rödslam (ni vet sådana man såg översvämmas i Ungern i fjol) varpå ett antal bybor började hosta blod och dog i tuberkulos, och deras möjlighet att försörja sig försvann när grävskoporna tuggade sönder mangoträden.
Näst på tur att gräva ut för gruvbolaget var toppen på berget, heligt för folket och fullt av den värdefulla mineralen bauxit som samtidigt lagrade dricksvattnet i deras bäckar i torrperioderna. Lite som Avatar, med den fina knorren att det är dina och mina pensionspengar, via AP-fonderna, som är investerade i gruvbolaget som heter Vedanta.
Sådant var läget när jag och fotograf/researcher Johan Persson (som nu sitter fängslad i Etiopien) tog oss ner via flyg till New Delhi, vidare med inrikesflyg, ett nattåg i tredje klass, jeep, motorcykel och ett par timmars bergsbestigning.
Vi pratade med drabbade, åkte hem, pratade med AP-fonderna.
Brittiska kyrkans representanter åkte ut, träffade lokalbefolkningen, åkte hem och sålde sina aktier.
Norska pensionsfondernas Etikråd skickade utredare, åkte hem och rekommenderade aktieförsäljning.
AP-fonderna hänvisar till sitt Etikråd med en representant från varje fond. Etikrådet i sin tur anför att det är mer meningsfullt att försöka få gruvbolaget att ändra sig än att bara sälja.
Det svenska Etikrådet åkte till New Delhi, pratade med gruvbolaget och åkte hem. Därefter uppgav de i sin årsrapport att det hela gick framåt och att de förde en dialog, något alla insatta vi intervjuat, där och utomlands, sade var omöjligt med just det företaget.
Förra veckans Medierna i P1 uppmärksammade apropå journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye att redaktioner “gärna” köper farligt material när journalister väl kommit tillbaka oskadda men ogärna tar ansvar för dessa i förväg.
Låt oss vara krassa: Med tanke på hur försiktiga redaktionerna var ens under revolutionen i ett förhållandevis välorganiserat land som Egypten, så kommer det aldrig att hända att de börjar köpa kevlar till frilansar. (Som nog ofta undviker kevlar dessutom, för att vara mer diskreta). Redaktioner som TV4 Nyheterna har sett en kollega dödas i tjänsten och skulle antagligen aldrig förlåta sig själva om det hände igen. Ergo: hellre får historien förbli oberättad.
Återstår då alternativ två, som Medierna i P1 inte berörde: Betalningen.
Redaktionerna köper “gärna” enligt Medierna men hur gärna betalar de då det som de här unika jobben, som de inte gör själva, är värda?
Är det så att du inte visste att våra pensionspengar investerats i övergrepp på utsatta? Eller det faktum att de norska pensionsfondernas Etikråd består av en noga sammansatt grupp människorätts-, miljö-, etik-, juridikexperter medan det svenska har en majoritet infochefer? Det finns en förklaring som följer om du läser vidare:
För jobbet i Indien, som Johan lagt ner rejäl research på att ta fram, som följdes av ännu mer research kring de svenska och norska Etikrådens skilda approach, skrivtid, säljtid, bildbearbetningstid; som kostade svett, tårar, sjukdom och vätskebrist, två veckor av utgifter i Indien, tåg- och flygbiljetter, visum, och malariatabletter; begärde vi 20.000 kronor F-skatt att fördela på oss två. Självkostnadspris för två veckors jobb!
(Ja det är dags att prata klarspråk om vad det är mediehusen egentligen betalar, det är det enda sättet att förklara till vilket pris frilansar tar risker – priset är viljan att berätta, knappast att bli rik).
Eftersom vi tyckte att det svenska folket förtjänade att få veta vad deras pensionspengar investeras i valde vi att kontakta en av Sveriges större medieuppdragsgivare för maximal spridning av innehållet. “Bra knäck, absolut” blev svaret men man ansåg att de i min mening redan låga 20.000 som verkar vara en branschrutin, som knappt täckte våra omkostnader för att inte tala om två veckors uteblivna inkomster till hyran, var för dyrt. 18.000 kunde vara okej, eller möjligen 19.000. En tusenlapp hit eller dit? Det betyder mycket för en frilans och – vågar jag påstå – faktiskt inte mycket för ett stort mediehus.
Reportaget publicerades istället i Sidas utmärkta tidning OmVärlden, som är en av få uppdragsgivare som specialiserar sig på utrikesjournalistik. De prutade inte, men har tyvärr inte den breda läsekrets de förtjänar för den effekt som följer när stora nyhetsmedier lyfter upp en fråga. (Reportagedelen finns på nätet, tyvärr ej granskningen av AP-fonderna. P1 morgon uppmärksammade saken och intervjuade mig samt anordnade debatt mellan Etikrådets och ActionAids representanter. Även TT lyfte upp nyheten).
Jag har ingen aning om vilken betalning Martin och Johan skulle ha fått för Ogadenjobbet och hoppas förstås att den hade varit högre än för Indienjobbet men jag har ändå svårt att tro att det skulle ha stått i proportion till arbetsinsatsen eller SJF:s frilansrekommendationer. Min personliga erfarenhet är att rätt liten skillnad görs i betalningen för den extra tid, strapatser och merkostnader som det innebär att jobba utomlands, för att inte tala om de risker man utsätter sig för.
Sätter vi det i relation till vad man kan få för en längre Sverigefeature i en veckotidning, eller för att tydliggöra ännu mer: för ett moderatoruppdrag eller en paneldiskussion på några timmar, blir det svårt att se något annat än journalistisk patos som motor till att utsätta sig för detta.
Som sagt: Inte fasen är det pengarna i alla fall, en tunnelbaneförare i Stockholm har högre lön för att tuffa på i trygga Sverige. (En tunnelbaneförare i nedre 20-årsåldern har å andra sidan högre lön än en fast anställd högskoleutbildad journalist också). Och den som tror att det handlar om de farliga “kickarna” har aldrig suttit och försökt fördriva tiden med en urfolksfamilj i en mörk hydda i 40-gradig hetta en hel dag i väntan på en tolk som aldrig kommer, gömt sig i ett medicinskåp på ett sjukhus Kongo-Kinshasa under beskjutning, hängt med dödsmetallare i Botswana, gått upp klockan tre 3 morgon efter morgon för att skildra vardagen för fiskare i Kamerun som ser sina vatten bli utfiskade av internationella tjuvfiskare eller intervjuat en 16-åring på Filippinerna som drömmer om att bli doktor men istället tvingats prostituera sig sedan hon var 13.
Stöd insamlingen till advokathjälp för Johan Persson och Martin Schibbye, som knappast kunnat spara till en advokatbuffert men har många oskildrade stories kvar att bevaka:
Reportrar Utan Gränser har tillsammans med Journalistförbundet dragit igång en insamling för eventuella kostnader till rättslig hjälp för fotograf Johan Persson och journalist Martin Schibbye som är fängslade i Ethiopien.
Bankgiro: 5567-3818 (går till RSF Sverige), märk inbetalningen “Johan & Martin”. Om de inte behöver rättslig hjälp kommer pengarna att gå till andra journalister i liknande situation.
