Mitt förord till A Tunisian Girl-boken

Idag, på årsdagen av Tunisiens “president” Zine El Abidine Ben Ali’s fall, släpps den tunisiska bloggaren Lina Ben Mhennis bok i svensk översättning (av förlaget Sekwa som översätter franskspråkig litteratur till svenska). Jag fick äran att skriva förordet och publicerar det även här:

För ”experterna” kom det som en blixt från klar himmel. Många mediehus struntade i att bevaka ”lite oroligheter” på landsbygden i ett av arabvärldens minsta och därmed strategiskt oviktigaste länder. Om ingen rapporterar om en folkresning, bevakar den minut-förminut så som senare skedde med Egypten, så är det klart att nyheten om en president som sedan packar väskan – eller guldreserven – och försvinner, kommer som en överraskning.

Problemet är ju att det inte är sant – det är inte så att ”ingen” bevakade folkresningen. Lina Ben Mhenni var en av de centrala bloggare som på sin blogg A Tunisian Girl med medborgarjournalistiska verktyg följde hur hennes folk gick från hundratal till tusental till hundratusental på gatorna samtidigt som stora delar av världens avlönade journalistkår istället firade jul, rapporterade om Wikileaks eller bevakade kyrkbombningen i egyptiska Alexandria på nyårsafton.

Samtidigt borde fler ha insett nyhetsvärdet i att människor alls vågade ta till gatan i ett så brutalt land (åtminstone om man anser att journalistik även ska bevaka frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, och inte bara mellanstatlig, för västvärlden relevant, storpolitik).

Tunisien var ett arabvärldens Nordkorea under Ben Ali. Brutaliteten var dessutom så total att den var ett av skälen till att så få visste om hur illa det var ställt i landet: Avlönade journalister har i många år varit fängslade eller tystade. Censuren har varit total. Landet har dessutom verkat i en ”västvänlig” anda med minimal islamism och trygga avskärmade stränder för turisterna. Dessas preferenser märks nu, ett år efteråt, när turistströmmarna vänder bort från knoppande demokratier som Egypten och Tunisien till förmån för stabila diktaturer där barnen kan leka tryggt på all inclusive utan risk för att tårgasen letar sig in på hotellet – till och med om demonstrationerna är hundratals mil bort.

Som sagt: Det här är ett tidsdokument. Det är en påminnelse om vilka det egentligen är som riskerat sin bekvämlighet, trygghet, hälsa för det fria ordet precis som medborgarjournalister gör i Mexiko, Ryssland eller andra ställen där professionella journalister inte kan, vågar eller bryr sig.

Lina Ben Mhenni började blogga långt innan 2010. Det gjorde även tusentals andra som hon, runt om i arabvärlden, i Egypten, Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Jordanien, Marocko för att nämna några. Egypten hade sin första Facebookrevolution redan den 6 april 2008. Samma år bevakade Lina Ben Mhenni och hennes kollegor fackliga protester i Tunisien. Vid just denna tid befann jag mig i Egypten som frilansjournalist, ringde en redaktion och erbjöd en artikel men avfärdades med kommentaren ”ring om det smäller”.

Utan bloggarnas/twittrarnas envetna arbete skulle de åratal av kamp som föregått den arabiska våren knappt finnas dokumenterade.

Tunisien. Ett land i periferin men lik förbaskat vaggan till den arabiska våren.

Att påstå att jag träffat Lina Ben Mhenni är en överdrift. Vi skakade hand som hastigast när hon besökte Stockholm våren 2011. Skakade hand, utbytte några ord om det politiska läget och jag fick hennes visitkort, på samma sätt som hon antagligen vid det här laget fått göra med de hundratals människor som nu drar i henne men som inte läste hennes blogg när det hade behövts som mest. En späd tjej. Fortfarande något blyg, som hon själv beskriver i sin bok, och med en tydlig skärpa i sin politiska analys kring landets kvarstående behov när andra fortfarande befann sig i ett revolutionsrus.

Lina Ben Mhenni är representativ för dessa aktivister och bloggare som drivit logistiken i många av den arabiska vårens folkresningar under 2011: runt 30, akademiker, från en politiskt medveten familj och vars blogg följdes runt om i arabvärlden och väst som en primär informationskälla för de människor ute på nätet som förstod vad som var på gång. Hon var såklart inte den enda bloggaren i Tunisien. Men en person som skriver på engelska når ut, citeras, bjuds till demokratikonferenser och kramas ihjäl, särskilt om hon dessutom är kvinna, sekulär och vad som slarvigt benämns som ”liberal”. En återkommande fråga som många av de kvinnliga aktivisterna och bloggarna i arabvärlden är lessa på är ”hur känns det att vara kvinnlig demonstrant”. Det eftersom det är en fråga som, åter, speglar västvärldens bild av hur en ”vanlig” arab är, en fundamentalistisk ”angry Arab boy”.

Det var samma fördomar hos ”Mellanösternexperterna” – och de unga aktivisternas egna uppgivna föräldrageneration – som ställde sig i vägen när dessa drogs in i tv-soffor, intervjuades i fina politiska veckomagasin och i sina analyser tvärsäkert påstod att det inte skulle bli något maktskifte i Tunisien. När Tunisien föll beskrev de landet som ett undantag, ett undantag som berodde på Tunisiens välutbildade medelklass, dess Västtillvändning, på gåvan Wikileaks som tunisierna fått från väst, på slumpen. Men det skulle minsann inte sprida sig till den
övriga passiviserade Arabvärlden.

Trots att dessa experter sedan visade sig ha så fel så behövde de inte lång karantän förrän de åter togs in i alla studios för att tvärsäkert sia om framtiden, beklaga bristen på stabilitet, slå fast hur utbildningen och förutsättningarna saknas för dessa araber att ta sig upp för egen maskin och hur illa det kommer att bli nu när demokratiovana människor tillåts rösta fritt och välja islamister mot bättre vetande.

”Vi bloggare är fria”, skriver Lina Ben Mhenni som i likhet med många andra unga valde att ställa sig utanför det politiska etablissemanget. Hon har en poäng. När det inte fanns något att förlora, när det lilla struntlandet Tunisien reste sig, höll sig de flesta experterna, politikerna, de tunga Mellanösternjournalisterna borta och lämnade bevakningen åt bloggarna. När sedan oljelandet Libyen och den regionala stormakten Egypten kom in på banan – då uppstod prestigen, då togs folkresningarna över av dem som hållit sig i periferin eller kommit med avfärdande profetior. Bloggarna, ungdomarna, förärades en guldstjärna, porträtt i livsstilsmagasin som Vanity Fair men inte så mycket mer när ”experterna” återtog sitt åsiktsmonopol. Detta trots att det var de unga som utgjort kanonmaten från Marocko i väster till Bahrain i Öster, från Jemen i Söder till Syrien i norr.

Det är därför denna bok – sitt smala omfång till trots – är så viktig. Den är ett källhistoriskt tidsdokument, skrivet i nära anslutning till de händelser den berör, en påminnelse om hur det egentligen gick till när Arabvärldens järnridå revs ner och vilka som låg bakom, istället för böckerna som de stora namnen, ”experterna”, i efterhand skyndat till för att skriva. Det var tunisierna som var först, inga andra. Deras folkresning var lika vacker och lika fredlig trots att den bevakades sparsamt i mainstreammedia. Och den var om möjligt modigare för att den var först, utan något land som gått före och ens visat
att det hela alls var möjligt.

Utan Tunisien – ingen arabisk vår 2011.

Tillägg: En del recensioner har dykt upp på nätet, bland annat i Svenska Dagbladet, Smålandsposten, bloggarna bokmania, och dagarna går…, articles from Paris, stardustan, enligt O och bernur samt NT.se, Tidningen Kulturen och Gomorron Sverige. Roligt att se att flera även gillar mitt förord – med undantag för Tomas Nydahls blogg “Vaka över ensamheten” som kallade det för “klichéspäckat och meningslöst” innan han senare av något skäl tog bort formuleringen. You can’t please them all.🙂

This entry was posted in Tunisia and tagged , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Mitt förord till A Tunisian Girl-boken

  1. Pingback: Läs förordet av Yasmine El Rafie | Tunisian girl

  2. Tunisier says:

    Du utgår från att folk i väst tycker att Tunisien är ett struntland. Jag tror att du projicerar din egen bild av Tunisien på väldigt många som inte delar denna utgångspunkt.

    Sedan bör det tilläggas att det inte bara var västmedier som prioriterade Egypten framför Tunisien när det begav sig. När beskedet om Hosni Mubaraks avgång kom deklarerade Al Jazeeras Aymen Mohyeldin att det var första gången i arabvärldens historia som ett folk hade tvingat en ledare att avgå – trots att det hände bara en månad tidigare i Tunisien.

    I slutändan spelar det ingen roll vad folk i väst tycker och tänker. Det är en del av charmen med de arabiska revolutionerna. Att väst inte har något med saken att göra…

    • Jag önskar att du hade rätt. Men varför tror du då att samtliga medier, som du själv säger, prioriterade Egypten framför Tunisien, om de tycker att båda länderna är lika viktiga?

  3. Tunisier says:

    Bland annat därför att Tunisien var “arabvärldens Nordkorea” som du så träffande skrev i förordet. Det var tufft för journalister att jobba i Tunisien. Utländska medier rapporterade nästan aldrig om landet. Minsta nyhetsklipp om tunisisk politik – i till exempel fransk tv – blev en sensation bland oppositionella och exiltunisier som sparades och lades ut på Youtube.

    Sedan har du språkfrågan. All seriös politisk debatt i Tunisien sker på franska eller arabiska. Engelskan vinner nu allt mer mark, men det är fortfarande franska eller dialektal arabiska som gäller om man vill hänga med “där det händer”. Det kräver sin journalist.

    I Egypten, å andra sidan, är det fler som behärskar engelska. I Egypten hade man också mer erfarenhet av utländska medier och av yttrandefrihet. Utländsk rapportering funkade därför smidigare, trots att det förmodligen var farligare att rapportera därifrån.

    Men visst, sen handlar det också om att Egypten är ett större, mer välkänt land som har gamla band till både USA och Israel. Det väger tungt på redaktörsbordet, men det innebär inte att folk i allmänt tycker att Tunisien är ett “struntland”. Jag vänder mig mot den beskrivningen.

    Jag har börjat se det som ett kunskapstest. När någon sätter likhetstecken mellan den arabiska våren och Egypten som får vederbörande icke godkänt i min bok…

    • Tunisier says:

      Tips på två bra nyhets- och debattsajter:
      http://www.tunisia-live.net/ (engelska)
      http://nawaat.org/portail/ (franska/arabiska)

    • Jag hoppas att du förstår vad jag menar med användningen av ordet “struntland” – det är inte en åsikt jag själv hyser. Tunisierna är föregångare på flera områden, från läskunnighet till kvinnors ställning. I min text föregås det ju just av en betoning på att det handlar om att man ser Tunisien som strategiskt oviktigt i regionen – ingen olja, inte särskilt folkrikt, ingen jättestor allierad till västländer. Sådana länder brukar bli nedprioriterade runt redaktörsbordet till förmån för politiska storspelare som Indien, Kina – eller i sammanhanget – Egypten som har fredsavtal med Israel, Suezkanal, USA-vänlig militärregim etc.

      Vid den här tiden för ett år sedan och veckorna innan var jag ganska frustrerad. Jag har flera gånger efteråt tagit upp hur jag låg på kollegor om att de borde åka till Tunisien, och har också kritiserat branschen för att man inte förstod hur stort det var ATT något alls hände där. Flera har senare sagt att “det sker protester här och var hela tiden, man kan inte åka överallt”.

      Den birstande kontinuerliga underraporteringen från Tunisien åren innan folkresningen tror jag däremot absolut hänger ihop med den strikta censuren och förtrycket mot i synnerhet journalister. (“Arabvärldens Nordkorea kan jag dock inte ta åt mig äran för, det har jag hört från @Ibnkafka ). Det bidrog säkert också med imagen att Ben Ali tog åt sig äran för Bourguibas skolreform, och positionerade landet som “sekulärt” = väst- och turistvänligt.

      Jag tror att det delvis var just det att journalisterna inte var på bollen med Tunisien, och sedan nästan överkompenserade med Egypten, som gjort att folk har en annan relation till Egyptenrevolutionen, och likställer folkresningen där med arabiska våren. Jag tycker att ditt kunskapstest är relevant, det är ju själva slutpoängen i min text. (Har även skrivit om det här: https://yasmineelrafie.wordpress.com/2011/10/07/on-the-nobel-peace-prizewhen-egypt-highjacked-the-arab-spring/) Vet dock inte om jag håller med om att al-Jazeera missade Tunisien, de spred ju bilden av den brinnande Bouazizi och visade protestbilder trots att de väl kickats ut från landet tidigare?

      Har gått in mer på det här bland annat på Medieormen, SRs debattsajt om nya medier, och i Institutet för mediestudiers, SIMOs, årsbok. Jag kan skicka ett ex till dig om du är villig att ge mig namn och adress, eller mailar till yasmine.el_rafie /AT/ sverigesradio.se. Lovar att inte publicera det.

      Tack också för länktipsen!

  4. Pingback: Varje sida är viktig, liksom varje tweet « enligt O

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s