Abrahamsson duckar för källkritikfrågor?

Skärmdump så som det såg ut direkt efter att jag kommenterat på Abrahamssons blogg. Råkade skriva “hatar” istället för “avskyr”, ser jag nu, men det torde trots detta vara tydligt vilket citat ur blogginlägget som åsyftas.

Idag kallade den tidigare opinionsjournalisten Maria Abrahamsson journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye för “två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt” på sin blogg. Jag tänker inte ge mig in i den uppenbara diskussionen som exempelvis Abrahamssons alliansvänner redan fört – att ens politiska hemvist är irrelevant här. Jag går inte heller in i politiska diskussioner utan enbart medierelaterade.  Därför vill jag  istället ifrågasätta hur Maria Abrahamsson så tvärsäkert kan påstå sig ha koll på Martins och Johans åsikter. De har nämligen mig veterligen inte varit ute och kampanjat politiskt för liknande åsikter. (Det enda jag överhuvudtaget hittar är att Martin för länge sedan var redaktör för tidningen Rebell, vilket vore ett guilt by association av typen “K.G Bergström var en gång i tiden med i MUF, han måste avsky socialdemokrater”). Däremot har sådana obekräftade “sanningar”, ungefär som “klappturk”, florerat i vissa kretsar på nätet. Jag gick därför in på Maria Abrahamssons blogg och frågade henne vad hon hade för källa. Såhär såg det ut. Nu finns kommentaren inte kvar, och Abrahamsson skriver på bloggen att “Och nej, jag tänker inte att publicera alla kommentarer modell argare som har förärats mig, utan behåller dom för mig själv.” Är det “argt” att sakligt idka källkritik mot en tidigare journalist?

Posted in Etiopiensvenskarna, Sociala medier, Uncategorized | 2 Comments

Nu när #EthiopiaSwedes benådats

Foto: Johan Persson

…haglar de vackra orden till pressfrihetens och journalisternas försvar. Kanske kan det då vara på sin plats att påminna en sista gång om hur det alltför länge enbart var en handfull frilansar som Martin Edström (About Ethiopiaswedes and the irresponsibility of Swedish government and press / Om EthiopiaSwedes och sveket från stat och press), Ola Wong (Branschen och politikerna svek Martin och Johan) och Erik de la Reguera (Frige Martin och Johan nu) som öppet tog ställning för Johan och Martin i branschen eller ens kallade dem journalister (inte ens en tredjeplats i Årets Bild eller tidigare nominering till journalistpris spelar tydligen nån roll när man är frilans). I fallet Dawit Isaak dröjde det år innan reaktionerna kom. Hur blir det nästa gång?

Om du har glömt detta kan du friska upp minnet genom att läsa mina blogginlägg från förra året:

“Vi köper gärna farliga utlandsknäck – men helst till självkostnadspris”

EthiopiaSwedes: Det tog två månader innan skitsnacket vände bland kollegorna…

EthiopiaSwedes: Jahaja, jo nu är alla på banan…

I övrigt gissar jag att ni gör klokare i att läsa följande blogg de närmaste veckorna om ni vill ha uppdateringar om vad som händer nu…

Posted in Etiopiensvenskarna, Uncategorized | Tagged , , | 1 Comment

Sexual harassment in Egypt is sadly a known and well documented phenomenon. Recently the reports have increased from colleagues and others of a deliberate targeting of anyone who could be labelled a foreign spy. Let’s not forget though, that this mob mentality has been a known thing during eid al-fitr and after football games for example. And let’s not forget all the men and women in Egypt who disapprove of this as well. The most sad part is the comments refusing to believe, or blaming the victim. Recommended viewing: the movie Cairo 678.

I have been forced to leave Cairo prematurely following a horrific sexual and physical attack in Tahrir Square.

The atmosphere was one of jubilation, excitement, and happiness as I walked, accompanied by two male companions for safety along Kasr El Nil bridge. I had had an awful day, caused by problems in personal relationships, so I was so happy to be in such a wonderful environment, getting such amazing footage. Women, children and fathers smiled, waved, and cheered happily at the camera, calling out the widely used phrase “welcome to Egypt! Welcome!”. Fireworks lit up the sky. It was a moving and captivating experience.

Just as I realised I had reached the end of the bridge, I noticed the crowd became thicker, and decided immediately to turn around to avoid Tahrir Square. My friends and I tried to leave. I tried to put my camera back in my rucksack.

But…

View original post 2,022 more words

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varför fattar så få sprängkraften i detta?!

Uppdatering: Enormt gensvar, över 9000 träffar på bloggen på drygt tre dygn. Tack twitter, facebook, reddit, Medievärlden, Aftonbladet och andra som länkat in. Tack också till forskarna som utvecklar i kommentarsfältet! Här finns en tidigare, utförlig artikel från SR international om forskningsmetodiken.

Nu ska jag dra lite fakta:

  • Typinvandraren tillhör vid ankomst en urban välutbildad medelklass.
  • Samtliga invandrargrupper (grupperat på region, TILLÄGG: en specificering finns i kommentarsfältet) har en högre utbildning i snitt än svenskfödda. Särskilt andelen högskoleutbildade sticker ut.
  • De lägst utbildade invandrarna kommer från EU och de rika länderna.
  • Trots detta får högskoleutbildade utlandsfödda män kvinnolöner.
  • De flesta invandrarna från Mellanöstern och Nordafrika är inte muslimer.
  • Det pågår ingen islamisering av Sverige. Åtminstone så sticker just muslimerna ut som den enda stora grupp som blir mindre religiös efter ankomst till Sverige, till skillnad från kristna och buddhister.
  • Det är invandrarmän som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, inte -kvinnor.

Däremot stämmer det att utlandsfödda mår sämre än svenskfödda, är mer trångbodda än svenskfödda och att 70 procent hyfsat nyanlända är överutbildade till sina jobb och att 10 procent skickar pengar tillbaka till ursprungslandet. Och att 14 procent av de troende muslimerna uppger sig ha blivit trakasserade.

Nope, det här är inget jag har hittat på. Jag citerar bara ur nyheten om vad som tycks vara den första forskningsstudien som på allvar tar reda på hur saker ligger till med integrationen istället för att snyta analyser ur näsan på opinions- och nyhetsplats. Stämmer siffrorna är det här integrationsdiskursiell dynamit.

Men det var väl för mycket begärt att branschen skulle plocka upp det här som dagens största nyhet i förrgår. (Kanske för att de som har mest åsikter om integration samtidigt är minst intresserade av att ta del av bevakningen från en av Sveriges tre största redaktioner som faktiskt bevakar invandringsrelaterade frågor? De övriga två finns också på Sveriges radio).

Roligare då att bråka om en tramsrapport från Timbro som varken visar att det finns diskriminering eller att det inte finns diskriminering. Lättare så. För Timbro har ju alla en åsikt om.

Underlaget i Timbros studie: 21 personer. Stockholms universitet räknar med åtminstone 3500 djupintervjuade i sin

Liknande analyser, men utan dessa nya rön, har för övrigt bloggen Vi i Sverige publicerat i flera år, konstant hänvisande till officiell statistik. Gå in där och förkovra er, vänner, ni som i över ett decennium självspäkande tjatat om vikten av mångfaldskompetens på redaktionerna men konsekvent ignorerat det som seriöst bevakningsområde. Jag utlovar en del två i serien “minoritetsnyheter som branschen ignorerar” de kommande dagarna.

Som frilans tvekade jag att blogga om mitt specialområde, minoritetsfrågor, för att inte riskera att bli av med mina idéer/levebröd. Det var innan jag insåg att det handlar om en läpparnas bekännelse och det ändå inte går att försörja sig på de kunskaperna.

Varför bryr sig ingen om hur det faktiskt ligger till? Tell me! (Rasistiska kommentarer undanbedes, jag tänker inte bli åtalad för hets mot folkgrupp. Men i övrigt är jag uppriktigt nyfiken).

Posted in Journalistik/sociala medier, Minorities, Uncategorized | Tagged , , , , , , , | 84 Comments

Att offra några människor för de övrigas bästa…

Den här blogposten publiceras förhoppningsvis automatiskt  samtidigt som jag och den tunisiske aktivisten Slim Amamou just inlett en diskussion om hur mobiltelefonerna (via allt från sms till streamad video) bidragit till att göra världen bättre. Slim greps av regimen under folkresningen i Tunisien och andra aktivister kunde sätta fokus på hans sak eftersom han slagit på googles positioneringstjänst så att man kunde se att han tagits till ministeriet när han “försvann”.

Vi två bjöds in någon gång i vintras av Handelshögskolan i Riga som har transparens och journalistik som ett av sina områden. Ett stipendium har instiftats till minne av Östen Mäkitalo just för att uppmärksamma forskningens roll – liksom mobiltelefonins – i teknikutvecklingen.

Vår roll under prisceremonin är att ge ett konkret exempel. Samtidigt, med TeliaSonera som medarrangör, vore det konstigt att inte även uppmärksamma de negativa sidorna, där Uppdrag granskning avslöjade för ett par veckor sedan hur bolaget släppt in regimer som kokar oppositionella till döds, på sina kontor och system för fri avlyssning av mobiler. (Se det mycket välresearchade programmet här).

Publiken torde vara precis rätt målgrupp: teknikintresserade politiker och Telias VD. Förhoppningsvis tycker de att Slims argument – det i rubriken – är intressant. I hans mening är scenariot oetiskt – och “etik går före lag”. Att teknik kan användas till aktivism motiverar inte att medverka till att den används till tortyr. TeliaSonera (och därmed svenska staten) har ju inte skrivit under de avtal om etik som exempelvis yahoo google och microsoft undertecknat enligt uppdrag granskning.

Arvodet jag får för uppdraget (från Handelshögskolan) går om möjligt till den organisation för fri journalistik som medverkar i programmet.

Jag lovar att uppdatera och förklara mer ingående när jag kommit hem ikväll. Finns på twitter.

Posted in Sociala medier, Tunisia | Tagged , | Leave a comment

Att sluta på Alltid Nyheter…


Jag och min kollega Stefan Elofsson, programledare på Alltid Nyheter, poserar med Ikaros-priset för "Årets pionjär". (Foto: Emil Östman)

En sen kväll för några veckor sedan twittrade jag spontant ut att jag kommer att sakna mina kollegor på Alltid Nyheter oerhört. Jag hade inte räknat med att jag  inom några minuter skulle ha tre svar som undrade om jag tänkte lämna kanalen.

Och nu visar det sig att jag ska lämna kanalen, några månader innan den stänger ner, för att gå över till SR:s avdelning Digitala medier. Jag har under mina sex år sedan JMK aldrig skrivit ett “sluta på jobbet”-inlägg, helt enkelt för att jag aldrig varit i en situation där jag haft möjlighet att lämna ett vikariat i förtid för ett annat jobb.

Ni vet formen: Först några ord om hur fantastiskt det varit på arbetsplatsen. Sedan om hur man våndats inför beslutet, och något om hur mycket man kommer att sakna kollegorna. Och sedan någon klyscha om de spännande utmaningarna som väntar och lite blygsamt skryt “i förbigående” om vad man är duktig på.

“Problemet” är att det är sant.

Jag har hunnit vikariera mig igenom ett gäng mediehus. Det som har gjort Alltid Nyheter så unikt har varit den otroligt höga lägstanivån, den så oerhört kompetensbaserat rekryterade redaktionen, heterogeniteten, ödmjukheten och det fantastiska i att ha kollegor från så många typer av redaktioner. Högt i tak, generellt bra stämning, respekt för medarbetarna.  Och igår så fick vi Ikaros-priset för “Årets pionjär” som ett betyg på det vi gjort. Det är svårt att lämna något sådant, men det är lite lättare när man är rätt säker på att det bara återstår några månader med det här gänget i vilket fall som helst.

Så vad är det jag kommer att göra istället? Jag blir – åtminstone fram till jul –  “Utvecklingsredaktör för sociala medier” för Sveriges radio centralt, en av tre sociala medier-ansvariga tillsammans med min närmaste chef Christian Gillinger och samordnaren Helena Sahlen. (Sedan finns ju över 90 Sveriges radio-kanaler/redaktioner på Facebook alone varav många sköts av sociala medier-ansvariga ute i företaget).

Arbetsbeskrivningen är inte helt klar, men det står klart att jag kommer att utbilda/föreläsa för olika redaktioner, analysera sociala medier-läget på Sveriges radio och bidra med strategier.  Dessutom så kommer jag att ingå i det rullande schemat som jourhavande webbredaktör för sidor på http://www.sverigesradio.se, och vara publikredaktör under Musikhjälpen. (Som för övrigt också fick Ikaros-ros igår).

Såhär beskrev annonsen tjänsten, som fram till nu innehafts av Maria Sjöberg:

Du kommer att coacha och inspirera redaktioner att jobba bättre, smartare och mer relevant med publiken, både på sajten och på sociala medier. Tillsammans med vår samordnare för sociala medier omvärldsbevakar du och tar du fram manualer, håller koll på smarta lösningar och sprider dem vidare. Under vaktlistepassen ingår det också att ta ansvar för och uppdatera Ettan, P1, P2, P3 och P4:s startsidor och supporta redaktioner.

(…)

Du har stor koll på sociala medier, nya funktioner och trender. Samtidigt förstår du att relevans och målgrupp styr vad redaktioner ska satsa på och anpassar analys och råd efter det. Du är analytisk, pedagogisk och duktig på att prata inför större grupper.

Jag har svårt att tänka mig ett roligare jobb just nu. Sociala medier i journalistikperspektiv är fortfarande ett relativt nytt område med häftiga möjligheter till direktdemokrati och återinförd ödmjukhet för journalisten, vilket varit ett privilegium att få testa på Alltid Nyheter. (Några exempel på det här och här – när jag är klar med en Storify som ska komma upp inom kort). Skillnaden blir att jag nu får vara med och testa arbetssättet på hela Sveriges Radio-familjens olika delar.

Men hur blir det med redaktörande/deskande då, det jag brukar säga att jag tycker är roligast? Ingen motsägelse. Det jag trivs med som redaktör är ju just att jobba med överblick, analys och vässande. Och det kommer jag ju att göra här också, på en avdelning som dessutom verkar vara ett osedvanligt bra gäng de med.

Uppdatering: En blänkare i Medievärlden. Skoj!

Uppdatering2: Jag har insett av en hel del glada lyckönskningar och tillrop att folk trott att detta är en fast tjänst. Det är det inte. I dagsläget har jag en programanställning som sträcker sig året ut.

Uppdatering3: En blänkare även i Radionytt!

Posted in Uncategorized | 9 Comments

Libya: The #Feb17-uprising that started Feb 15…

When did the October revolution take place? In November. When did the Feb 17 revolution start in Libya? February 15.

Quite exactly one year ago I was sitting at work, working on a column, following twitter on the side. I had this feeling that Libya would take off when others were betting for Algeria and other places and had followed the few tweeps that were active, such as @EnoughGhaddafi, @DJMeddi and @Tripolitanian.

And there! Demonstrations in Benghazi! Hundreds of people in the streets of one of the absolutely terrifyingly most brutal dictatorships in the world. Chanting “rise up Benghazi, the day you have been waiting for is here” after the arrest of the lawyer who had been trying to bring justice to the families of the Abu Salim prison massacre in 1996. The clips went quickly up on Facebook and were mirrored onto youtube (previously blocked in Libya) from abroad before someone would take them down. You can see them here:

When rebels finally took over Libya in full and liberated the prison, a mass grave with the victims was found. Here is the story I did for Swedish tv on that and the events leading up to it (in Swedish).

Previous blog entries on Libya.

Posted in Libya, North Africa, Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Finland’s Obama

It is of course impossible to set a headline like the one above without getting regular condescending chuckles from Swedes about our neighbouring country. But I will do it anyway since there are quite a few parallells that Swedish media has missed out on, perhaps due to their short memory of the previous American presidential elections, obsession with the Republican primaries or lack of Swedish journalists that master the Finnish language and social media.

One should of course be aware of the fact that presidential elections in Finland are far less glitzy than their counterparts in the US. And that presidential candidate Pekka Haavisto probably won’t win the elections. When referring to him as “charismatic”, it’s according to Nordic standards. Nevertheless – this is a man who just like Obama has managed to create a grass roots movement and to rally young people largely in thanks to social media and, as it seems micro-funding. This while his opponent instead is supported by big business and funders. And both Obama and Haavisto have beaten the odds in countries where some still frown at the minorities those two belong to – Obama etnically, Haavisto sexually.

One might say it all began when Finland held parliamentary elections last spring when the right-wing populists True Finns were gaining popularity. Around 104.000 people in Sweden are Finnish citizens, by far the largest minority here. This is what it looked like at the embassy, that was suprised by the high turnout (pictures by me):

Voters outside the Finnish Embassy in Stockholm spring 2011

...continuing in the inner yard...

...and continuing indoors

This comparatively high turnout passed unnoticed in Swedish mainstream media but made it to the foreign section a week later when the elections were held inside the country. To them, out of the blue, the True Finns had become one of the largest parties in parliament. (Quite a few believe that the high turnout abroad might have been in part due to people voting against the True Finns).

Now, during this year’s presidential elections Swedish media has (with few exceptions) largely ignored nonchalantly overlooked Finland, as apart from some coverage now focusing on the True Finns leader Timo Soini. A bit late, considering him being obviously uninterested in becoming president and falling behind in the polls quite early on. The sensation is instead Pekka Haavisto making it to the final round despite being a Green party member, openly gay and being married to a man from abroad.

If looking at google trends, one can see that Haavisto has created more interest online than the leading candidate – the conservative Sauli Niinistö – all along. So maybe his popularity isn’t that much of a surprise after all for those that actually do their homework.

This must to some extent be attributed to social media. I doubt that all the social media phenomena that have materialized around Haavisto are as spontanious as they seem – but then again, neither were they during the campaign that took Obama to the White house. Nevertheless – the initiatives are plenty, and whoever starts them off, they manage to encourage regular, politically unorganized, people to jump on the viral bandwagon in a way I can’t recall has happened in the Nordic countries recently.

A few examples on Haavistos support that may not be original in the US but definitely are in Fennoscandia, specially the way they are coordinated:

  • A Facebook event urging people to arrange their christmas lighting in the form of the number two (the number you write on the ballot to vote for Haavisto) and posting the pictures on Facebook. This one by Linnea Kejonen from Turku:

  • A Facebook group that micro-funds ads on Spotify, radio and newspapers around Finland, one at the time. (I did a story on this for the radio channel where I work as social media correspondent. Both organisers that I got in touch with from this supposedly “independent initiative” seem to be from within Haavisto’s Green Party).
  • The main Facebook group, that constantly links to other groups, pages and clips. (And made sure to like the competitors’ Facebook groups early on) has passed the page of contender Sauli Niinistö, who has been assumed the winner from day one. (But who has seen his support decrease slightly in recent polls).
  • A twitter account, called @PekkaFacts that boasts of all the supernatural qualities that Pekka Haavisto supposedly posesses.
  • People changing their Facebook avatars to “2“, or adding the Haavisto logo.
  • Social media coverage even of midnight campaigning. Haavisto’s group posted the place of the petrol station where he would be stopping, on Facebook, a few hours beforehand. That seems to have been enough for a huge turnout, complete with kids holding posters and blogging for Haavisto. The following features are from the blog Pekkahaavistoprojekti, that came from nowhere right in time for his visit at the petrol station:

Pekka Haavisto with fans in the middle of the night.

  • There are of course flash mobs (this one performing the famous “Finlandia” anthem by Sibelius – elegantly playing into Haavisto’s slogan “A Finland greater than its size”):

Consert with Ultra Bra in support of Pekka Haavisto

I think that many editors in Sweden erronuously have deemed the Finnish elections irrelevant, considering the mainly (but not exlusively!) symbolic power that comes with the Finnish presidential office. (And when doing so at the same time ignoring approximately a half millions Swedish media consumers that have a connection to Finland). And this just little more than a year after Swedish media tried to make a story out of Swedish politians failing to copy Obama’s social media strategies in our elections over here.

Not to say that Haavisto’s competitor Sauli Niinistö, who still dominates most opinion polls, isn’t active as well, just as Hillary Clinton was. Haavisto is more popular only in the 18-24 age cathegory. But somehow Niinistö’s campaign has a larger paid media-flavour to it – which has seemed to play well with the older crowd that favour him for beeing “competent” (and still make out the majority that isn’t convinced primarily by social media alone):

Sauli Niinistö campaigning

Sauli Niinistö campaigning

Just as with all the measures and counter-measures in the Obama-Clinton race, the same happens here. One team puts up the youtube channel “Miksi Sauli” (why Sauli) – the other sets up the site “Siksi Pekka” (why Pekka). Sauli’s team focuses on portraying him as competent – the Haavisto camp counters with a film picturing Haavisto as precisely this, during his former missions at the UN:

And that slogan! With Obama it was “Yes we can”. Haavisto’s is “A Finland bigger than its size”. Instead of trying to win over people with populist critique of minorities (like many did last year), Haavisto charges the rasists heads on. Repeatedly bringing up the rights of minorities, tolerance, peacekeeping (he has worked for the UN on different missions for years). And reminding that slander against him should not be met with fould campaigning. Doing so has for example gained him the support of many in Finland’s Swedish speaking minority, that normally would be expected to lean right.

Swedish media, listen up: Here is a trend that you should be picking up on, just as you at least did succesfully with the Danish elections that “Gucci-Helle” won last year and with the manifestations in Norway after Utöya: a large amount of people in the Nordic countries are speaking up against intolerance. This is affecting us more than the Republican primaries in the US. But then again, Swedish media is not exactly famous for being percipient to minority issues.

If I was a Swedish politician running for office I would already have signed Haavisto’s campaign crew. Then again. Sweden is a monarchy…

PS. Voices in Sweden and in Finland have – to no avail – tried to criticize how Swedish media over cover the Republican primaries and play down the Finnish presidential elections. I tried to bring up the topic on twitter with Martin Ahlquist, the editor-in-chief of Fokus, Sweden’s Newsweek-of-sorts. Follow this link to see how that went down (in Swedish).

PS2: Here is a NYT story from 2008 on how the internet won Obama the victory. This year they are guessing cell phones.

PS3 (3/2 -12): After the comparatibly large interest for this post over the last days I browsed around – and yes, I am of course not the only one to have made this Haavisto/Obama connection. Here is an excellent post on the topic by a blogger in Norway.

PS4. Funny thing. Three days after i published this blog post, telling Swedish media they should be picking up on this paradigm shift and stance against intolerance in Finland – the big daily Dagens Nyheter’s writer Henrik Brors did precisely this (in Swedish).

PS5. If you think the name of Haavisto’s contender, Sauli Niinistö, somehow rings a bell  it might just be because Conan O’Brien slandered him the last time he ran for president – and lost – six years ago:

Posted in Finland, North America, Sociala medier | Tagged , , , , , , , , , , , , , | 18 Comments

Yasmine vs Nordegren

Louise Epstein, bisittare för dagen, och programledaren Tomas Nordegren.

Oftast lägger jag inte upp saker jag gjort som egna bloggposter utan bara under fliken ovan som heter “sagt och gjort”.  Men min medverkan i Nordegren i P1 under tisdagen var faktiskt kul. Hör mig munhuggas med Nordegren från 09.30 ungefär. Frågan som ställs är om medierapporteringen om folkresningen i Egypten/den arabiska våren var för “naiv”.

Påstår man det så har man glömt hur rapporteringen faktiskt såg ut under revolutionsveckorna och hur islamologerna, snarare än exempelvis freds- och konfliktforskarna, åkte skytteltrafik in till TV-sofforna. Men det roligaste var att käbbla med Nordegren. Jag hade inte riktigt förberett mig på den underliggande tesen att religion typ per definition är dåligt men försökte nyansera bäst jag kunde.

Lyssna här, från ungefär 09.30 och framåt.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Mitt förord till A Tunisian Girl-boken

Idag, på årsdagen av Tunisiens “president” Zine El Abidine Ben Ali’s fall, släpps den tunisiska bloggaren Lina Ben Mhennis bok i svensk översättning (av förlaget Sekwa som översätter franskspråkig litteratur till svenska). Jag fick äran att skriva förordet och publicerar det även här:

För ”experterna” kom det som en blixt från klar himmel. Många mediehus struntade i att bevaka ”lite oroligheter” på landsbygden i ett av arabvärldens minsta och därmed strategiskt oviktigaste länder. Om ingen rapporterar om en folkresning, bevakar den minut-förminut så som senare skedde med Egypten, så är det klart att nyheten om en president som sedan packar väskan – eller guldreserven – och försvinner, kommer som en överraskning.

Problemet är ju att det inte är sant – det är inte så att ”ingen” bevakade folkresningen. Lina Ben Mhenni var en av de centrala bloggare som på sin blogg A Tunisian Girl med medborgarjournalistiska verktyg följde hur hennes folk gick från hundratal till tusental till hundratusental på gatorna samtidigt som stora delar av världens avlönade journalistkår istället firade jul, rapporterade om Wikileaks eller bevakade kyrkbombningen i egyptiska Alexandria på nyårsafton.

Samtidigt borde fler ha insett nyhetsvärdet i att människor alls vågade ta till gatan i ett så brutalt land (åtminstone om man anser att journalistik även ska bevaka frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, och inte bara mellanstatlig, för västvärlden relevant, storpolitik).

Tunisien var ett arabvärldens Nordkorea under Ben Ali. Brutaliteten var dessutom så total att den var ett av skälen till att så få visste om hur illa det var ställt i landet: Avlönade journalister har i många år varit fängslade eller tystade. Censuren har varit total. Landet har dessutom verkat i en ”västvänlig” anda med minimal islamism och trygga avskärmade stränder för turisterna. Dessas preferenser märks nu, ett år efteråt, när turistströmmarna vänder bort från knoppande demokratier som Egypten och Tunisien till förmån för stabila diktaturer där barnen kan leka tryggt på all inclusive utan risk för att tårgasen letar sig in på hotellet – till och med om demonstrationerna är hundratals mil bort.

Som sagt: Det här är ett tidsdokument. Det är en påminnelse om vilka det egentligen är som riskerat sin bekvämlighet, trygghet, hälsa för det fria ordet precis som medborgarjournalister gör i Mexiko, Ryssland eller andra ställen där professionella journalister inte kan, vågar eller bryr sig.

Lina Ben Mhenni började blogga långt innan 2010. Det gjorde även tusentals andra som hon, runt om i arabvärlden, i Egypten, Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Jordanien, Marocko för att nämna några. Egypten hade sin första Facebookrevolution redan den 6 april 2008. Samma år bevakade Lina Ben Mhenni och hennes kollegor fackliga protester i Tunisien. Vid just denna tid befann jag mig i Egypten som frilansjournalist, ringde en redaktion och erbjöd en artikel men avfärdades med kommentaren ”ring om det smäller”.

Utan bloggarnas/twittrarnas envetna arbete skulle de åratal av kamp som föregått den arabiska våren knappt finnas dokumenterade.

Tunisien. Ett land i periferin men lik förbaskat vaggan till den arabiska våren.

Att påstå att jag träffat Lina Ben Mhenni är en överdrift. Vi skakade hand som hastigast när hon besökte Stockholm våren 2011. Skakade hand, utbytte några ord om det politiska läget och jag fick hennes visitkort, på samma sätt som hon antagligen vid det här laget fått göra med de hundratals människor som nu drar i henne men som inte läste hennes blogg när det hade behövts som mest. En späd tjej. Fortfarande något blyg, som hon själv beskriver i sin bok, och med en tydlig skärpa i sin politiska analys kring landets kvarstående behov när andra fortfarande befann sig i ett revolutionsrus.

Lina Ben Mhenni är representativ för dessa aktivister och bloggare som drivit logistiken i många av den arabiska vårens folkresningar under 2011: runt 30, akademiker, från en politiskt medveten familj och vars blogg följdes runt om i arabvärlden och väst som en primär informationskälla för de människor ute på nätet som förstod vad som var på gång. Hon var såklart inte den enda bloggaren i Tunisien. Men en person som skriver på engelska når ut, citeras, bjuds till demokratikonferenser och kramas ihjäl, särskilt om hon dessutom är kvinna, sekulär och vad som slarvigt benämns som ”liberal”. En återkommande fråga som många av de kvinnliga aktivisterna och bloggarna i arabvärlden är lessa på är ”hur känns det att vara kvinnlig demonstrant”. Det eftersom det är en fråga som, åter, speglar västvärldens bild av hur en ”vanlig” arab är, en fundamentalistisk ”angry Arab boy”.

Det var samma fördomar hos ”Mellanösternexperterna” – och de unga aktivisternas egna uppgivna föräldrageneration – som ställde sig i vägen när dessa drogs in i tv-soffor, intervjuades i fina politiska veckomagasin och i sina analyser tvärsäkert påstod att det inte skulle bli något maktskifte i Tunisien. När Tunisien föll beskrev de landet som ett undantag, ett undantag som berodde på Tunisiens välutbildade medelklass, dess Västtillvändning, på gåvan Wikileaks som tunisierna fått från väst, på slumpen. Men det skulle minsann inte sprida sig till den
övriga passiviserade Arabvärlden.

Trots att dessa experter sedan visade sig ha så fel så behövde de inte lång karantän förrän de åter togs in i alla studios för att tvärsäkert sia om framtiden, beklaga bristen på stabilitet, slå fast hur utbildningen och förutsättningarna saknas för dessa araber att ta sig upp för egen maskin och hur illa det kommer att bli nu när demokratiovana människor tillåts rösta fritt och välja islamister mot bättre vetande.

”Vi bloggare är fria”, skriver Lina Ben Mhenni som i likhet med många andra unga valde att ställa sig utanför det politiska etablissemanget. Hon har en poäng. När det inte fanns något att förlora, när det lilla struntlandet Tunisien reste sig, höll sig de flesta experterna, politikerna, de tunga Mellanösternjournalisterna borta och lämnade bevakningen åt bloggarna. När sedan oljelandet Libyen och den regionala stormakten Egypten kom in på banan – då uppstod prestigen, då togs folkresningarna över av dem som hållit sig i periferin eller kommit med avfärdande profetior. Bloggarna, ungdomarna, förärades en guldstjärna, porträtt i livsstilsmagasin som Vanity Fair men inte så mycket mer när ”experterna” återtog sitt åsiktsmonopol. Detta trots att det var de unga som utgjort kanonmaten från Marocko i väster till Bahrain i Öster, från Jemen i Söder till Syrien i norr.

Det är därför denna bok – sitt smala omfång till trots – är så viktig. Den är ett källhistoriskt tidsdokument, skrivet i nära anslutning till de händelser den berör, en påminnelse om hur det egentligen gick till när Arabvärldens järnridå revs ner och vilka som låg bakom, istället för böckerna som de stora namnen, ”experterna”, i efterhand skyndat till för att skriva. Det var tunisierna som var först, inga andra. Deras folkresning var lika vacker och lika fredlig trots att den bevakades sparsamt i mainstreammedia. Och den var om möjligt modigare för att den var först, utan något land som gått före och ens visat
att det hela alls var möjligt.

Utan Tunisien – ingen arabisk vår 2011.

Tillägg: En del recensioner har dykt upp på nätet, bland annat i Svenska Dagbladet, Smålandsposten, bloggarna bokmania, och dagarna går…, articles from Paris, stardustan, enligt O och bernur samt NT.se, Tidningen Kulturen och Gomorron Sverige. Roligt att se att flera även gillar mitt förord – med undantag för Tomas Nydahls blogg “Vaka över ensamheten” som kallade det för “klichéspäckat och meningslöst” innan han senare av något skäl tog bort formuleringen. You can’t please them all. 🙂

Posted in Tunisia | Tagged , , , | 7 Comments