Idag, på årsdagen av Tunisiens “president” Zine El Abidine Ben Ali’s fall, släpps den tunisiska bloggaren Lina Ben Mhennis bok i svensk översättning (av förlaget Sekwa som översätter franskspråkig litteratur till svenska). Jag fick äran att skriva förordet och publicerar det även här:
—
För ”experterna” kom det som en blixt från klar himmel. Många mediehus struntade i att bevaka ”lite oroligheter” på landsbygden i ett av arabvärldens minsta och därmed strategiskt oviktigaste länder. Om ingen rapporterar om en folkresning, bevakar den minut-förminut så som senare skedde med Egypten, så är det klart att nyheten om en president som sedan packar väskan – eller guldreserven – och försvinner, kommer som en överraskning.
Problemet är ju att det inte är sant – det är inte så att ”ingen” bevakade folkresningen. Lina Ben Mhenni var en av de centrala bloggare som på sin blogg A Tunisian Girl med medborgarjournalistiska verktyg följde hur hennes folk gick från hundratal till tusental till hundratusental på gatorna samtidigt som stora delar av världens avlönade journalistkår istället firade jul, rapporterade om Wikileaks eller bevakade kyrkbombningen i egyptiska Alexandria på nyårsafton.
Samtidigt borde fler ha insett nyhetsvärdet i att människor alls vågade ta till gatan i ett så brutalt land (åtminstone om man anser att journalistik även ska bevaka frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, och inte bara mellanstatlig, för västvärlden relevant, storpolitik).
Tunisien var ett arabvärldens Nordkorea under Ben Ali. Brutaliteten var dessutom så total att den var ett av skälen till att så få visste om hur illa det var ställt i landet: Avlönade journalister har i många år varit fängslade eller tystade. Censuren har varit total. Landet har dessutom verkat i en ”västvänlig” anda med minimal islamism och trygga avskärmade stränder för turisterna. Dessas preferenser märks nu, ett år efteråt, när turistströmmarna vänder bort från knoppande demokratier som Egypten och Tunisien till förmån för stabila diktaturer där barnen kan leka tryggt på all inclusive utan risk för att tårgasen letar sig in på hotellet – till och med om demonstrationerna är hundratals mil bort.
Som sagt: Det här är ett tidsdokument. Det är en påminnelse om vilka det egentligen är som riskerat sin bekvämlighet, trygghet, hälsa för det fria ordet precis som medborgarjournalister gör i Mexiko, Ryssland eller andra ställen där professionella journalister inte kan, vågar eller bryr sig.
Lina Ben Mhenni började blogga långt innan 2010. Det gjorde även tusentals andra som hon, runt om i arabvärlden, i Egypten, Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Jordanien, Marocko för att nämna några. Egypten hade sin första Facebookrevolution redan den 6 april 2008. Samma år bevakade Lina Ben Mhenni och hennes kollegor fackliga protester i Tunisien. Vid just denna tid befann jag mig i Egypten som frilansjournalist, ringde en redaktion och erbjöd en artikel men avfärdades med kommentaren ”ring om det smäller”.
Utan bloggarnas/twittrarnas envetna arbete skulle de åratal av kamp som föregått den arabiska våren knappt finnas dokumenterade.
Tunisien. Ett land i periferin men lik förbaskat vaggan till den arabiska våren.
Att påstå att jag träffat Lina Ben Mhenni är en överdrift. Vi skakade hand som hastigast när hon besökte Stockholm våren 2011. Skakade hand, utbytte några ord om det politiska läget och jag fick hennes visitkort, på samma sätt som hon antagligen vid det här laget fått göra med de hundratals människor som nu drar i henne men som inte läste hennes blogg när det hade behövts som mest. En späd tjej. Fortfarande något blyg, som hon själv beskriver i sin bok, och med en tydlig skärpa i sin politiska analys kring landets kvarstående behov när andra fortfarande befann sig i ett revolutionsrus.
Lina Ben Mhenni är representativ för dessa aktivister och bloggare som drivit logistiken i många av den arabiska vårens folkresningar under 2011: runt 30, akademiker, från en politiskt medveten familj och vars blogg följdes runt om i arabvärlden och väst som en primär informationskälla för de människor ute på nätet som förstod vad som var på gång. Hon var såklart inte den enda bloggaren i Tunisien. Men en person som skriver på engelska når ut, citeras, bjuds till demokratikonferenser och kramas ihjäl, särskilt om hon dessutom är kvinna, sekulär och vad som slarvigt benämns som ”liberal”. En återkommande fråga som många av de kvinnliga aktivisterna och bloggarna i arabvärlden är lessa på är ”hur känns det att vara kvinnlig demonstrant”. Det eftersom det är en fråga som, åter, speglar västvärldens bild av hur en ”vanlig” arab är, en fundamentalistisk ”angry Arab boy”.
Det var samma fördomar hos ”Mellanösternexperterna” – och de unga aktivisternas egna uppgivna föräldrageneration – som ställde sig i vägen när dessa drogs in i tv-soffor, intervjuades i fina politiska veckomagasin och i sina analyser tvärsäkert påstod att det inte skulle bli något maktskifte i Tunisien. När Tunisien föll beskrev de landet som ett undantag, ett undantag som berodde på Tunisiens välutbildade medelklass, dess Västtillvändning, på gåvan Wikileaks som tunisierna fått från väst, på slumpen. Men det skulle minsann inte sprida sig till den
övriga passiviserade Arabvärlden.
Trots att dessa experter sedan visade sig ha så fel så behövde de inte lång karantän förrän de åter togs in i alla studios för att tvärsäkert sia om framtiden, beklaga bristen på stabilitet, slå fast hur utbildningen och förutsättningarna saknas för dessa araber att ta sig upp för egen maskin och hur illa det kommer att bli nu när demokratiovana människor tillåts rösta fritt och välja islamister mot bättre vetande.
”Vi bloggare är fria”, skriver Lina Ben Mhenni som i likhet med många andra unga valde att ställa sig utanför det politiska etablissemanget. Hon har en poäng. När det inte fanns något att förlora, när det lilla struntlandet Tunisien reste sig, höll sig de flesta experterna, politikerna, de tunga Mellanösternjournalisterna borta och lämnade bevakningen åt bloggarna. När sedan oljelandet Libyen och den regionala stormakten Egypten kom in på banan – då uppstod prestigen, då togs folkresningarna över av dem som hållit sig i periferin eller kommit med avfärdande profetior. Bloggarna, ungdomarna, förärades en guldstjärna, porträtt i livsstilsmagasin som Vanity Fair men inte så mycket mer när ”experterna” återtog sitt åsiktsmonopol. Detta trots att det var de unga som utgjort kanonmaten från Marocko i väster till Bahrain i Öster, från Jemen i Söder till Syrien i norr.
Det är därför denna bok – sitt smala omfång till trots – är så viktig. Den är ett källhistoriskt tidsdokument, skrivet i nära anslutning till de händelser den berör, en påminnelse om hur det egentligen gick till när Arabvärldens järnridå revs ner och vilka som låg bakom, istället för böckerna som de stora namnen, ”experterna”, i efterhand skyndat till för att skriva. Det var tunisierna som var först, inga andra. Deras folkresning var lika vacker och lika fredlig trots att den bevakades sparsamt i mainstreammedia. Och den var om möjligt modigare för att den var först, utan något land som gått före och ens visat
att det hela alls var möjligt.
Utan Tunisien – ingen arabisk vår 2011.
—
Tillägg: En del recensioner har dykt upp på nätet, bland annat i Svenska Dagbladet, Smålandsposten, bloggarna bokmania, och dagarna går…, articles from Paris, stardustan, enligt O och bernur samt NT.se, Tidningen Kulturen och Gomorron Sverige. Roligt att se att flera även gillar mitt förord – med undantag för Tomas Nydahls blogg ”Vaka över ensamheten” som kallade det för “klichéspäckat och meningslöst” innan han senare av något skäl tog bort formuleringen. You can’t please them all. 
)
