Min väg till Sveriges Radio – och din?

Jag blev intervjuad av det glossiga Sveriges Radio-magasinet nyligen, under den återkommande vinjetten “min väg till Sveriges Radio”. Mina svar blev alldeles för långa – så ta chansen och läs här. Kan också passa på och säga att Sveriges Radio rekryterar till min grupp, så känns det här lockande – sök här. (Sista ansökningsdag idag, fredag söndag).

FRÅGOR

1. Vad gör du på Sveriges Radio? Vilken del av det du gör tycker du mest om? Vad är det minst roliga?

Jag är specialist inom social och digital journalistik, på Digitala medier, som är Sveriges Radios journalistiska utvecklingsavdelning. Det vill säga på hur journalister ska använda sociala medier som ett verktyg för att bli bättre på dialogen som ett sätt att öka publikens förtroende, spridningen av inslagen genom smart paketering och strategi, och researchen genom att förstå var man kan hitta vinklar och intervjuobjekt som inte redan hörs i sändningarna. Jag ingår i en grupp som gör mycket olika saker. Vi omvärldsbevakar, det vill säga följer bloggar, letar exempel från runtom i företaget (vi har till exempel bara runt 200 facebooksidor att hålla koll på utöver alla andra plattformar). Vi analyserar och drar slutsatser om utvecklingen, vi samlar våra slutsatser och rekommendationer i rapporter, dragningar och utbildningar, och vi jobbar hands on i samband med stora satsningar som Musikhjälpen för att testa våra analyser i skarpt läge. Vi åker också på konferenser och föreläser och lär oss av andra ibland.

Det är svårt att säga vad som är roligast eftersom några av mina största drivkrafter, att ständigt få lära mig nytt, och att försöka förändra själva journalistiken till det bättre, går igen i så många arbetsuppgifter. Jag har dessutom haft turen att hamna i ett team med flera mycket kompetenta kollegor och jag tycker om att jobba med personer som kan sådant jag inte kan. Pushas man inte av att bli bättre och lära av varandra så ska man inte jobba med utveckling. Jag tycker också att det är väldigt roligt att under Musikhjälpen få leda ett team med 7 personer av de duktigaste på hela Sveriges Radio på social journalistik. Jag tror att få andra program/medier avsätter så mycket resurser till enbart sociala medier och det gör att vi kan jobba på ett sätt få andra gör.

Den största utmaningen med mitt jobb är att veta att min grupps roll enbart är rådgivande. Jag är van vid producent-/arbetsledar-/projektledarrollen men i det här jobbet ska vi oftast enbart ta fram analyser och rekommendationer, sedan det är upp till dem som tar emot rekommendationerna om de vill följa dem.

2. Hur fick du ditt jobb?

Jag hade gått journalistikprogrammet på JMK och hoppat runt som reporter och redaktör på bland andra SVT, SR, TV4, DN, SvD, TT, Siren, Publicistklubben och andra under 8 år när jag till sist fick fast jobb nu vid årsskiftet. Jag hade riktat in mig mot minoritets- och utrikesjournalistik, jobbat på nyhetsbyråer, och som frilans följt hur aktivister i Egypten använde facebook under demonstrationer 2008. När den så kallade arabiska våren satte igång 2011 fanns det andra aktörer än de vanliga som var relevanta för bevakningen. Jag upptäckte att jag fick ett försprång genom att kunna kombinera det jag visste om regionen och snabba nyhetsskeden med det jag lärt mig om källkritik på JMK för att hitta information många andra journalister inte kunde lokalisera eller värdera. Det förde in mig på sociala medier-spåret och jobb som sociala medier-korrespondent på Sveriges Radios nyhetskanal och när sedan det här jobbet annonserades ut, då som en programanställning, så sökte jag. Det är bland det jag är stoltast över – att ha fått ett jobb i öppen konkurrens utifrån verktyget Kompetensbaserad rekrytering.

3. Hur ser en vanlig dag på jobbet ut (i grova drag)?

Det låter så klyschigt men få dagar är de andra lika. Man springer mellan möten, dragningar, konferenser, paneler och redaktioner, sitter vid datorn och scannar alla sociala medier-flöden från företaget, funderar på varför just persiska redaktionen lyckas nå fler än Ekot på facebook och knåpar på schemat för mitt sociala medier-team eller strategin för de olika sociala medier-plattformarna under Musikhjälpen. På senhösten är det mycket Musikhjälpen. En sak gör jag varje dag i alla fall, och det är att ha mig smartphone limmad i handen så fort jag inte befinner mig vid mina skärmar på datorn.

4. Vad är det bästa med att jobba på Sveriges Radio?

Det är ett stort företag med tryggare framtidsutsikter de närmaste åren än de flesta andra mediehus. Företaget trycker också på möjligheten att medarbetare ska kunna avancera och utvecklas. Åtminstone på min avdelning finns också möjligheten för mig till viss flexibilitet i arbetstider. Och jag stolt över att jobba på ett företag med så fantastiskt stort utbud med så mycket olika program på 11 olika språk – det är journalistik i allmänhetens tjänst – och där har jag plötsligt fått nytta av att vara flerspråkig, för att även kunna coacha och följa exempelvis Sisuradios sociala medier-arbete.

5. Har du något råd till andra som skulle vilja jobba med samma sak som du? Hur tar man sig dit?

Börja med att acceptera att ett fast jobb alltid har ett moment av tur, tajming och kontakter, men att om man vill slå sig in måste man vara beredd på att lägga tid på att bli bäst inom sitt område. Konkurrensen är stenhård. Vill man in på just sociala medier-området – det är fortfarande förhållandevis få som verkligen kan och förstår social journalistik och digitala strategier, och inte tror att det räcker med lite tweets eller webbkompetens, som handlar om något helt annat. Följ hur andra gör och lär av dem, var med i alla diskussionsforum och grupper och läs alla bloggar du kan hitta på området, liksom Sveriges Radios sociala medier-handbok.

Och gå JMG! Det är Sveriges bästa journalistutbildning som lär en grunderna i hantverket, och praktiken på utbildningen är en svårslagen dörröppnare in till det där så viktiga första vikariatet att lägga på sitt cv. Försök att hitta en mentor som kan ditt område. Och om du vill jobba med utveckling generellt, försök identifiera ett område som kommer att bli viktigt men som ännu är obskyrt och mindre känt – till exempel datajournalistik. Om du så lär dig grunderna i hur man skriver ett script i Python eller letar mönster i exceldokument kommer du om några år lätt att kunna göra gräv och hitta nyheter som dina kollegor inte kan hitta.

6. Vad gör du om fem år?

Jag hittade nyligen en gammal intervju med mig själv som nyutexaminerad där jag fick en liknande fråga. Enligt den borde jag vara chef om två år… Men jag hoppas nog fortfarande på att så småningom få mer ansvar som arbets-/projektledare eller chef. Oavsett vilket kommer jag alltid att sträva mot uppgifter där jag kan fortsätta att utveckla själva journalistiken till det bättre. Den har en så viktig plats i demokratin.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Övningsuppgift socmed 4/4 -14

•Intervjua en person på twitter.
•Spara konversationen med Storify
•Skapa en wordpressblogg 
•Länka till din Storify på bloggen
•Korta länken till wordpressinlägget med en länkförkortare som exempelvis goo.gl ellerbit.ly.
*twittra till mig
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Leet de parade!

yasmineelrafie:

Bakjour säger att de lägger ner. De som i satirens och medikritikens namn varit några av de få i Sverige som hållit den fanan högt. Jag är beklämd. Här är deras sista bloggpost.

Originally posted on bakjour:

SLUTET1

SLUTET2

Framtiden startade den 18:e november 2011. Idag, ungefär ett och ett halvt år senare är neojournalismen i princip helt implementerad, gränserna mellan samtid och framtid är utsuddade, och gammelmedia står redo att bära arvet efter #bakjour på egna axlar.

Därmed blir detta vår sista bloggpost.

@ehsanfadakar är sociala medier-chef på @ftonbladet. Red:s anm

@ehsanfadakar är sociala medier-chef på @ftonbladet. Red:s anm

Under ett drygt år har profetia efter profetia slagit in. Kloutkaliferna har kunnat mima till neolitteraturens klassiker, där i stort sett varje stavelse visat sig stämma, ibland hundra år efteråt. Som i Jerzy Kosińskis Being there(Finnas till), filmversionen från 1979, där sociala medier-experten i vardande, Mr 4chance, lever ett tryggt och ganska händelselöst liv som webbredaktör på en medelstor tidning, han kokar sitt tevatten med espri och finess och multitaskar i sociala medier.  Mr 4chance aldrig varit utanför brandmuren och har fått de flesta av sina intryck från olika webbsidor. När han…

View original 1,046 more words

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Bakjour avslutar med ett stycke mediekritik. Och jag önskar att det inte vore sant.

Leet de parade!.

Posted in Journalistik/sociala medier, Sociala medier | Leave a comment

My presentation at #POLIStrust

I spoke at POLIS annual conference a few hours ago. Being old fashioned I don’t have a prezi but a ppt presentation. If you went to see Nick Davies instead – here it is: POLIS

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Facebook removes tattoos but leaves rasism and sexism online

I believe in free speach. However there are legal regulations to that, for example when it comes to inciting hatred. On top of that, having the right to say/post demeaning things about minorities does not mean you have to, specially in a community. A forum sets its own rules for acceptable behaviour and since Facebook claims wanting to do so, I wanted to see if Facebook thinks it is okay to call minorities such as jews/black/gays goatf*ckers.

I found this picture, spread recently by several facebook pages, one with 1.8 million followers, and reported it:

A picture Facebook says is okay according to their standards.

A picture Facebook says is okay according to their standards.

Facebook got back to me and told me it is okay:

Facebooks answer.

Facebooks answer.

A tweep, @fjii86, reported a group saying “All women are whores”. Same result there.

So – anything goes in the facebook community? Support groups for rapists slandering their victims for example. So why the report system in the first place? And what does it mean when posts like the ones above are kept on, while pictures of mothers breastfeeding their children, or of cancer victims that have gotten tatoos covering the scars are removed? (At least according to this fairly large facebook page, gawker and Huffington Post among others).

Picture that is claimed to have been repeatedly removed by facebook.

Picture that is claimed to have been repeatedly removed by facebook.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

#BästaBeatrice bara början?

(Publicerade denna på Medieormen i fredags, lägger upp den här med. Kärnan är följande:  Vilka är det som ska stå bakom twitterstormen för att journalister ska nyhetsvärdera upp och tycka att deras röster ska raknas? Varför vägs en liten twitterstorm mot Behrang Miri lika tungt som en stor twitterstorm mot Beatrice Ask? Och varför är journalister inte bättre på att maktanalysera detta?)

– Det är så magiskt för det visar att vi är redo att ta det till nästa nivå, säger Jonas Hassen Khemiri till Sveriges Radio P4 Västerbotten.
Jag brukar driva tesen att en bra journalist gör bra journalistik oberoende av sina egna erfarenheter. Att män kan skriva om kvinnor. Straighta om homosexuella. Att det kanske kräver en större utmaning att sätta sig in i andras verklighet men att det går, bara man gör sitt fotarbete. Jag vill fortfarande tro det, trots att en del nyhetsvärderingar på sistone fått mig att börja vackla.
Yasmine El Rafie kommenterar framgången för Jonas Hassen Khemiris text och dess sociala medier-succé #BästaBeatrice

Hashtaggen #BästaBeatrice och Jonas Hassen Khemiris text i DN Kultur har nått enorma framgångar. Enligt Simon Sundén (@joinsimon) på analysföretaget Lissly motsvarar genomslaget på Twitter det mycket omskrivna #Nätkärlek och #Näthat.

En ensam papperstidningstext på kultursidorna får alltså ett genomslag motsvarande en hårt marknadsförd primetime-timme i Sveriges Television —  något som brukar vara svårslaget. (Och ett klart större genomslag än de två första avsnitten av Torka aldrig tårar utan handskar!)
Flera, som Andreas Mildner – har försökt analysera genomslaget för Jonas Hassen Khemiris text med förklaringar som att den är välskriven, polemisk, humoristisk och skriven av en kändis. (Även om jag tycker att beskrivningen “ett svartvitt lustmord” är förenklad).

Men låt oss leka med tanken att det också kan finnas en ytterligare dimension här. En som inte berör dig och mig. Eller ja, inte drabbar mig så länge du inte vet vad jag heter. Och som inte drabbar dig så länge du inte ser ut som Jonas Hassen Khemiri. Men den drabbar min bror. Den har drabbat mina kusiner. Och den drabbar mig eftersom den berör människor jag bryr mig om.
Jag är troligen inte den enda svensken som kan identifiera sig, även om dessa kanske inte utgör majoriteten inom just mediekåren.

Anders Mildner skriver “kolla här, jag är en sådan här person som har dessa åsikter”.
Men tänk om kärnan är: “kolla här, jag är en sådan här person som har dessa erfarenheter“?
– En återkommande sak i reaktionerna har varit att folk känner sig mindre ensamma med sina upplevelser. Det här finns faktiskt, jag är inte galen som har känt det, säger Jonas Hassen Khemiri till P4 Västerbotten

Reva har varit uppe tidigare. Men annan rapportering har inte fått den här spridningen, dessutom har #BästaBeatrice spritts över olika twitterkluster enligt Twittercensus’ Hampus Brynolf.
Det är inte så att sådana som Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är först med att sätta ord på denna kollektiva erfarenhet. Exempelvis Alexandra Pascalidou och Paolo Roberto har fått bana väg och ta några av de första striderna. Men tänk om mängden personer i medelklassen som delar deras erfarenheter plötsligt har blivit så stor att den är svår att negligera? Tänk om en puckel med barnen till 60-talsinvandrarna som hjälpte till att bygga folkhemmet börjat passera 30 och skapa en plattform i samhället?

Tänk om skälet till genomslaget för texten är att den fyller ett tomrum som sträcker sig bortom enbart en kritik mot att polisen jagar papperslösa.
Oivvio Polite (född 1972) och Johannes Anyuru (född 1979) som i höstas satte kött och blod på frågan om att som barn utsättas för barnlitteratur med rasistiska stereotyper är uppvuxna och har skapat karriärer här, liksom Twittergiganten Soran Ismail (född 1987) som den där kvällen på Kungsgatan talade för många med frasen “det här är mitt land också”. De har positioner som är svår att avfärda, med förankring i fluortantland.
Det var SR Metropols förankring i denna stora grupp svenskar (runt en fjärdedel har minst en utlandsfödd förälder) som möjliggjorde en av Sveriges Radios mest framgångsrika crowdsourcingar hittills, #HurKännsDet .
Metropol fick in 600 berättelser om vardagsrasism genom att klara av att anta en annan position än medieklassens.

För att uttrycka det cyniskt: tänk om Khemiris text fyller det där tomrummet, den där känslan hos många av att ÄNTLIGEN är det någon som beskriver situationen så som jag känner igen den, jag som är välutbildad Handels/KTH (nej inte JMK) -alumn. Jag som inte främst identifierar mig med en exotiserande eller välvilligt kvävande artikel av ena eller andra slaget, med debattfrågor av typen “hur mycket invandring tål Sverige” eller “har invandringen gått för långt”, utan med samhällsnormen.
Jag hatar själv att göra det politiska personligt. För jag tycker verkligen att vi journalister ska klara av vårt demokratiska uppdrag att spegla olika verkligheter, särskilt om vi jobbar med public service.

Trots det visade Intellectas Twittercensus i tisdags (som även Christian Gillinger skrivit om här) att journalisterna fortsätter att primärt följa varandra på Twitter. Eftersom Twittercensus inte tittar på listor kan man alltid hoppas att alla journalister har dolda twitterlistor där de listat de största noderna respektive kluster (när har tjuvlyssnande på andra grupper än ens egen nånsin varit lättare?) men pessimisten i mig tvivlar.
Hur kommer det sig annars att en perifer fråga som Tintinböckerna på Kulturhusets Tiotretton eller en kanske mindre perifer fråga som Uppdrag granskning om barnfattigdom  gavs motsvarade eller större mainstreammedieutrymme i vintras än Khemiris text nu trots deras mycket mindre omfattning i sociala medier samtidigt som det hänvisades just till de upprörda rösterna i sociala medier?

Å andra sidan hade justitieministern kanske inte ens mött Khemiri i SVT:s morgonsoffa utan det så mätbara folkliga stödet.
Kanske är det här bara början?

Yasmine El Rafie
twitter.com/YasmineSR

Fn tjänstledig från Sveriges Radio för ett fellowship på
POLIS/London School of Economics där hon undersöker hur mainstreamjournalister skulle kunna utnyttja sociala medier
för att bevaka frågor som berör personer utanför normen.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 1 Comment

Förstahandskällor samlade om bråket på #Gräv13

Uppdatering 19 mars: Nu finns hela debatten som mp3 hos Kristianstadbladet! Man hittar den har.

Jag var inte på den aktuella debatten men jag värdesätter att lasa vad folk skriver som faktiskt narvarade. Har ar de lankar jag hittat. Eftersom alla kallkritiska principer sager att ett “witness account” ar vardefullare ju narmare det ligger i tid, forsoker jag lista kronologiskt, vilket betyder att tweets kommer forst.

https://twitter.com/joakim_roos/status/310131592733523968

BLOGGAR

Tror att Joakim Lamotte fran SVT Goteborg var forst ut att blogga om det hela, direkt efterat pa fredagkvallen.  Inlagget hittar man har: Gubbslem och genusjox

Maria Sveland, tror jag, skrev natten mot lordagen. Hittar inte datumstampel: Gubbvaldet pa Grav

14 journalister, vet inte vilka eller om alla var narvarande pa debatten, gav foljande beskrivning natten mot lordagen: Varfor attackerades Maria Sveland?

Tappas Fogelberg skrev pa lordagen: Gubbslem, surkarringar och helig vrede

Idag, mandag skriver Sofie Mirjamsdotter sahar: Min version av vad som hande i fredags

Aven Josefsson skriver idag: Svelands synpunkter ar oforenliga med kritisk journalistik

Tipsa garna om jag missat nan!

Edit: Har hittat dessa, ska lagga in vid tillfalle: https://twitter.com/johannescleris

Edit 2: Sahar sager Malene Dahlin att hon skrev pa fb sondag morgon:
“Här är det jag skrev:
Min bild av Late night Show på Gräv13: Det började med att Täppas kastade ur sig några nästintill hatiska kommentarer om att Maria Sveland tagit på sig offerkoftan och att hon är expert på att utmåla sig som offret i debatten, vilket enligt honom gagnar henne i hennes karriär. Hur han kan den dra slutsatsen efter att Sveland och hennes barn hotats till livet, fick han dessvärre ingen fråga om. Moderatorn hade en extremt passiv roll rakt igenom. Det var också Täppas som först yttrade ordet “gubbslem” och alltså inte Sofia Mirjamsdotter som till slut fick nog och reste sig upp och frågade publiken “Tycker ni att det är okej att på internationella kvinnodagen låta tre gubbslem förminska Maria Sveland?” Britt-Marie Mattson skriker att det är upprörande att Mirjamsdotter inte ens ser henne. “Du ska inte osynliggöra mig!” Men innan debatten nådde det crescendot hände följande: 
Janne Josefsson blir allt mer upprörd när han talar om journalistkåren som han tycker är så politiskt korrekta och fega att de inte vågar ställa de viktiga frågorna. Frågor som “är det okej att en fattig mamma röker?”(!) 
När Sveland säger att hon ibland väljer att “våga vägra ta debatten” för att den inte leder någon vart, förstår Janne inte någonting. Han blir alltmer upprörd och säger att “debattklimatet är duckandets klimat”. När Janne och Täppas går på och kastar allt mer skit på Sveland och förminskar hennes hotbild väljer moderatorn att -istället för att låta Sveland svara på kritiken – passa över frågorna till Aschberg. T ex “Har du blivit hotad Robban?” Han svarar att han fått bajs och könshår i brevlådan som han slängt av praktiska skäl. Hela publiken skrattar och Sveland ser allt mer obekväm ut. Robban säger “det här genusjoxet är överdrivet”. Om det verkar alla på scen vara överens om, utom Sveland. Här börjar jag känna att det är alla andra mot Sveland. Sveland blir alltmer tyst.
Men det ska bli värre:
Janne kritiserar Svelands kapitel om SCUM-manifestet och menar att det är odemokratiskt att ingen journalist kritiserat Svelands slutsatser i boken (som om han läst den…). Han tycker att det är fascistisk feminism. Någonstans här reser han sig upp, högröd i ansiktet och skriker åt publiken “Är det inte antidemokratiskt att inte ta den här debatten?” Det kokar i salen och folk blir alltmer upprörda. Vad är det som pågår?
Britt-Marie Mattsson har i jämförelse med de andra haft en lättsam, lätt road ton och tyckt att det är bra att det finns en feministisk kamp. “Alla kamper har sina ytterligheter, men samtidigt är det jävligt bra att det finns en feministisk kamp.” Där och då kände jag att det var det bästa och mest nyanserade som sagts hittills. Men senare får jag känslan av att hon känner att hon tagit Svelands parti och måste väga upp med lite kritik. Varför skulle hon annars helt plötsligt lyfta en irrelevant fråga till Sveland “varför har du en pistol runt halsen?” Sveland svarar “varför har du de där örhängena?” Ingen förstår detta plötsliga personangrepp på Svelands utseende. Kanske ville Mattson komma någonstans eller lyfta frågan om pacifism eller vapenromantik och hur det klingar med feminism och demokrati? Det kommer vi aldrig att få veta. Sveland får av naturliga skäl nog och säger “vad gör jag här?”. Efter ett tag, när Täppas slängt ur sig den ena översittarkommentaren efter den andra, tar sig Sveland för pannan (se bland mina bilder). Publiken får nog och Sofia Mirjamsdotter går upp och avbryter debatten, vilket ni kan se en del av i Expressens tv-klipp. 

Det här är min bild, och kronologin har jag inte 100% koll på. Sammanfattningsvis tycker jag att debatten var ett värdelöst arrangemang med en flat moderator. En tre-åring kunde lista ut vem som skulle sätta sig på vem och debatten borde ha anordnats därefter.”
Posted in Journalistik/sociala medier | Tagged , , , , | 6 Comments

Thank you for this @Sweden week!

Image

(This post will be updated)

So how to summarize my week as Sweden?

Monday – LOTS of questions coming in and almost no internet access until the evening, where we had some crazy discussions on Ikea meatballs with horse ingredients leading to the misconception of guinea pig riding being a Swedish national sport.

Tuesday-Wednesday. Mainly about my work, what I am doing in London for 4 weeks.

Thursday. A very interesting discussion on experiences of racial profiling in Stockholm subway, bias and racism in Sweden and elsewhere. A  storify was done by @flawlessgoatee.

Friday – #GoodSwedishThings, good things and tips about Stockholm. (Working on a Storify)

Saturday – My favourite music, live tweets on the last semi-finals for the ones competing to represent Sweden in Eurovision song contest.

Sunday – finally managed to get pics and youtube uploads working to share pictures and recommendations on brunchplaces and other great things Stockholm. I also compiled a list with the tweeps that had come up that tweet in Sweden, but not in Swedish. And got compared to Canada.

I really found it great to get to know so many of you. I wish we could stay in touch. One of my goals was to try to tell as much as I could about Sweden and Stockholm that is that city I keep returning to over and over. I think I did decently.

Don’t hesitate to tweet at me if there is something you would like me to find out or answer about Sweden.

I’ll see you around!

@yasmineelrafie

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Originally posted on sofia mirjamsdotter:

Under dagens presskonferens med Johan Persson och Martin Schibbye kommenterades det såklart en hel del på Twitter. Somliga tycker att det var dumt av dem att åka dit till att börja med, andra hävdar att de ju bröt mot lagen och får skylla sig själva. En del raljerar om självgoda journalister som kräver specialbehandling för att de är journalister.

Jag kan förstå att bortskämda svenskar (bortskämda med demokrati och yttrandefrihet) som inte ägnar så mycket tid åt nyhetskonsumtion har en skev bild av vad en journalist är. Därför vill jag påminna om något som kallas pressfrihet, som anses vara något extremt viktigt i ett demokratiskt samhälle, eftersom journalisters arbete handlar om att avslöja oegentligheter och missförhållanden, att granska makthavare och stå på medborgarens sida gentemot makten. Och förhoppningsvis lyckas göra skillnad.

I en diktatur är det tvärtom, där styrs pressen av regimen, och medborgarna blir lurade då de läser tidningar…

View original 687 more words

Posted in Uncategorized | Leave a comment